Blunda inte för kopplingen mellan populistpartier och extrema rörelser

POLITIK ”Folkförrädare! Folkförrädare!” När Annie Lööf höll sitt tal under Almedalsveckan i somras försökte medlemmar av nazistiska Nordiska motståndsrörelsen NMR störa Centerledaren genom att vråla ”folkförrädare” en bit in i talet.

Jag råkade stå bara ett tjugotal meter från de skanderande skinnskallarna, och det skall medges att det blev en rätt olustig stämning också om ordningsmakten föredömligt snabbt tog kommandot över situationen. Men en kall och obehaglig vindil hann för en kort sekund blåsa genom Almedalsparken och den i övrigt varma sommarkvällen.

NMR:s försök att störa Lööfs tal blev givetvis det stora samtalsämnet i Almedalen. Det märktes inte minst under den diskussion om högerpopulism som tankesmedjan Agenda arrangerade följande dag. Tidningen Expressen listade diskussionen som ett av de hetaste evenemangen för dagen. I debatten sade Centerpartiets partisekreterare Michel Arthursson kategoriskt nej till ett samarbete med Sverigedemokraterna (SD). ”Vi måste orka stå emot rädslan för folk som kommer utifrån utan att själva bli högerpopulister”, sade han.

Den rädslan har blivit något av SD:s viktigaste bränsle i riksdagsvalskampanjen. Och det är allt skäl att komma ihåg att SD odlar sina valframgångar i en fascistisk mylla. Det trots att partiledaren Jimmie Åkesson har gjort ansträngningar för att göra partiet rumsrent. Men trots att Åkesson städat upp i partiet och modererat SD:s politiska profil finns det en sorts symbios mellan partiet och högerextrema rörelser i likhet med NMR. Ju högre dessa rörelser skriker under Annie Lööfs tal, desto anständigare framstår SD.

I motsats till SD har Sannfinländarna inte sitt ursprung i rasistiska och nynazistiska miljöer. Men kontakterna med högerextrema rörelser är påfallande täta och under årens lopp har skandalerna

❞ Det är allt skäl att komma ihåg att SD odlar sina valframgångar i en fascistisk mylla.

med rasistiska förtecken varit många. Inom Sannfinländarna har det däremot inte funnits incitament att rensa bland extrema uttryck. Det har inte utgjort något hinder för att nå regeringsmakten. Tvärtom har det snarare varit en förutsättning för att nå väljarmässiga framgångar.

Tidigare har de etablerade partierna varit måna om att hålla dörren till politiskt inflytande stängd för högerextrema och våldsbejakande rörelser. Men den dörren har öppnats på glänt i och med de högerpopulistiska partiernas ökade inflytande. Och det är en oroande utveckling, som ger skäl att granska vad de högerpopulistiska partierna står för och vilka deras kopplingar till rasistiska och extrema rörelser är. I varje fall skall man inte blunda för det.