Grönt fall, hoppfull lögn

Vi har för tillfället en regering som ger klimatfrågan en underordnad betydelse. För Centern överskuggas den av jord- och skogsbruket; för Samlingspartiet av tillväxten och skattesänkningar; för Blå framtid av, ja av praktiskt taget allt eftersom ur en högerkonservativ synvinkel är klimatpolitiken ideologisk, inte framtvingad av ett reellt hot.

Det är mot bakgrund av det här som De grönas fall är iögonfallande. Vi säger inte att partiet har ensamrätt på miljöfrågan. Snarare är det så, att för att klimatpolitiken ska vara långsiktig och inte begränsad av fyraåriga mandatperioder så måste den vara förankrad i samtliga riksdagspartier.

Man kunde tänka sig att efter en sommar som denna, inklusive den klimatdebatt som den fört med sig, så skulle fler vända sig till det parti som längst profilerat sig i frågan.

Att de inte gjort det kan bero på att De gröna tappat bollen och/eller att väljarna anser att andra partier har fullgoda klimatprogram.

Det kan också bero på att klimatoron för många är läpparnas bekännelse; att den nuvarande regeringen räknar med att de flesta av oss inte ser längre än den kortsiktiga politik som nu erbjuds.