Förförande visuellt och musikaliskt konstverk
Text: Leena Krohn. Dramatisering och dramaturgi: Essi Rossi, Iida Hämeen-Anttila. Regi: Rossi. Scenografi och ljus: Milla Martikainen. Video: Martikainen, Venna. Dräkter: Auli Turtiainen. Musik: Venna. Ljud: Pauli Riikonen. Masker: Krista Karppinen. Robotar: Iiro Tujula. På scen: Kati Outinen, Venna. Nationalteatern 6.9. Tainaron är en fantasi, en dystopi, en krönika över insekternas rike, en makaber och fascinerande nonsenssaga. Föreställningen är en visuell fest, en njutning för blicken med sina främmande färger och former och blinkande ljus och krypande varelser. Dessutom är det en konsert med en av vårt lands högt begåvade musiker.
Pjäsen baserar sig på Leena Krohns genombrottsroman med samma namn från år 1985, och är dramatiserad av Iida Hämeen-Anttila och regissören Essi Rossi. Hämeen-Anttila och Rossi har samarbetat i över tio år och gjort flera uppmärksammade föreställningar, senast i vår Ice tillsammans med Klockriketeatern och estniska von Krahl-teatern.
Texten är svårgripbar. På det konkreta planet utgörs den av drygt tjugo brev som en besökare i insekternas rike skriver till oss. Texten är vacker men så abstrakt att man tappar tråden, och jag ger de facto upp rätt fort vad gäller den intellektuella förståelsen av något händelseförlopp. Det finns inget händelseförlopp. I stället låter jag mig vaggas in i den mytiska stämningen i den främmande världen.
Här och där finns något att gripa tag i och skapa mening av. Tainaron är en stad som inte är en stad utan ett tillstånd, en händelse utan längd. Där bor varelser som genomgår massiva förändringar i sina liv: de har tre på varandra följande existenser i helt olika skepnader.
Invånarna i Tainaron är insekter och deras utveckling går från puppa till larv till fjäril. De här förvandlingarna väcker, om man drar paralleller till människodjuren, intressanta existentiella frågor: i vilken mån kan man säga sig vara samma person från en livsperiod till nästa? Vad i mig består när jag växer och förändras? Ibland kan utvecklingen och förändringen kännas lika radikal som en fjärils, och man kan se tillbaka på sitt gamla jag och förundras över vem den där personen som gjorde alla de där sakerna egentligen var.
Det här temat behandlas med ömhet och vördnad i pjäsen vars kärna sammanfattas i den sista repliken: ”En del förändras obemärkt, lite i taget, andra snabbt och totalt, men alla förändras.” Respekten för förändring uttrycks också i meningen ”Jag skulle älska dig även om du vore en annan.” Hur många av oss kan ärligt säga dessa ord? Hur ofta är inte så kallad kärlek beroende av att vissa villkor uppfylls?
Sprakande vackert
Visuellt och musikaliskt är det här en sällsynt och personlig föreställning. Scenografin skapad av Milla Martikainen (som samarbetade med Rossi senast i Ice) är nästan obeskrivligt vacker och underlig med sina neonfärger, formlösa nät, glittrande gardiner och glaskupor och sitt rymdaktiga men ändå helt vardagliga tält. Robotarna – insekterna – skapade av Iiro Tujala och byggda av honom och Mikko Murtomaa är imponerande, roliga, konstiga.
Förförande Aino Venna har skapat musiken för föreställningen och hennes djupa sammetsstämma och enkla men melodiösa sånger på finska, engelska och franska gör föreställningen magisk. Hennes scennärvaro är lätt men självklar, hon är ömsom en oskuldsfull älva och ömsom en fallen ängel som sjunger om att hon vill sätta eld på sig själv. Venna är så betagande och begåvad så man inte kan annat än falla pladask.
Videodesignen av Martikainen och Venna samt den härliga dräktdesignen av Auli Turtiainen är lika mysteriöst främmande och ändå självklara som resten av elementen i den här bubblan. Tainaron är en egen värld, förbryllande och fin i sin melankoli, och som teater ett verkligt konstverk.
Tainaron, som nu går på Nationalteaterns Lilla scen, är en mycket märklig pjäs, och mycket vacker.