Sprudlande spelglädje på Sibeliusdagar
Sibeliusdagarna i Lovisa visar i år upp en musikerfamilj vars sammansättning är mer harmonisk än någonsin. Ett verkligt kap var det att få 34-åriga pianiststjärnan Víkingur Ólafsson på besök.
KLASSISK MUSIK
Sibeliusdagarna i Lovisa
Jan Söderblom, Jannica Gustafsson, violin, Razvan Popovici, altviolin, Jan-Erik Gustafsson, cello, Christoffer Sundqvist, klarinett, Víkingur Ólafsson, piano. Bach, Sibelius, Fagerlund, Weber, Brahms. Lovisa gymnasium 6.9.
Det viktigaste uppdraget för en konstnärlig festivalledare är, jämte själva programplaneringen, att rekrytera de ideala musikerna. Att samla kring sig en musikerfamilj, som inte bara är samspelt i rent tekniskt hänseende utan kommunicerar optimalt även på det personkemiska planet. Som, kort sagt, tänker och känner musik på samma sätt.
Om Sibeliusdagarna i Lovisas långvarige konstnärlige ledare Jan-Erik Gustafssons programtänkande inte alltid varit av det mest visionärt innovativa slaget har han för det mesta dock haft en förmåga att hitta de rätta musikerna. Vid en småskalig festival accentueras betydelsen av ett sammansvetsat kollektiv, eftersom samma gäng uppträder i olika konstellationer vid merparten av konserterna.
I år känns musikerfamiljens sammansättning mer harmonisk än någonsin och när festivalen efter onsdagens gästspel i Borgå domkyrka inleddes även på hemmaplan, i Lovisa gymnasium, sprudlade man av en spelglädje som inte kunde und gå att smitta av sig på den pinsamt fåtaliga, men desto mer entusiastiska, publiken.
De som valt att lysa med sin frånvaro – sorgligt många av stadens tongivande kulturpersonligheter och tunga beslutsfattare – missade kammarmusicerande på hög internationell nivå, där samspelet mestadels satt exakt som det skulle inom ramen för en repertoar som kändes lämpligt avvägd för en publik, för vilken genren inte nödvändigtvis är vardagsmat.
Emotionella dynamon
Årets stora clou – ett verkligt kap av Gustafsson – är ett av samtidens hetaste pianistnamn, 34årige islänningen Víkingur Ólafsson, som medverkade i de två första konserterna och i de inledande Bachnumren omedelbart visade var skåpet skall stå. Ólafssons spel är kraftfullt, men ändå nyanserat och han tycks vara en lika lyhörd kammarmusiker som karismatisk recitalpianist.
Samspelet med Jan Söderblom i fyra Sibeliusstycken för violin och piano förlöpte smidigt och i den eldfängda tolkningen av Brahms pianokvartett gmoll var Olafsson den emotionella dynamon, som den övriga aktiviteten kretsade kring. Primasen Jannica Gustafsson utstrålade lugn och auktoritet och broder JanErik samt altisten Razvan Popovici kompletterade helheten på ett ypperligt sätt.
Christoffer Sundqvist, som även har Mozartkvintetten och Crusells mästerliga Ddurkvartett på sitt festivalprogram, agerade i sin tur sedvanligt inspirerande dynamo i Webers snärtiga klarinettkvintett och visst var det en skojig idé att låta kadensen ur Sebastian Fagerlunds klarinettkonsert övergå sömlöst i Weberkvintetten.
Ur det övriga programmet kan vi plocka en kulinarisk konsert på Malmgårds slott som trots det skyhöga biljettpriset såldes slut på nolltid. Glädjande är även att anrika Kapellet nu för första gången nyttjas som kon
De som valt att lysa med sin frånvaro – sorgligt många av stadens tongivande kulturpersonligheter och tunga beslutsfattare – missade kammarmusicerande på hög internationell nivå.
sertlokal i samband med en tillställning med såväl proffsmusiker som studerande vid nejdens musikinstitut.
Vid lördagens avslutande kyrkokonsert är det som vanligt en avrundande Sibeliussymfoni som gäller men i stället för femman, som hade stått i tur i år, gör man sjuan och orsaken lär vara att Lojo stadsorkester råkade ha den på repertoaren just nu och inte gick med på att spela något annat. Så absurt att det är smått roande.