”Svenskan vid uni ska inte lämnas i ett dammigt hörn”
Regeringens sparåtgärder slog hårt mot Helsingfors universitet där de senaste åren kantats av förvirring och frustration. Nu vill nyvalde rektor Jari Niemelä och kansler Kaarle Hämeri återställa förtroendet, förbättra ekonomin och samtidigt satsa på tvåsp
Professor Jari Niemelä (till vänster på bilden) inleder sitt första år som rektor vid Helsingfors universitet efter några av de mest turbulenta åren i universitetets 378 år långa historia. Efter massuppsägningar och omstruktureringar till följd av regeringens sparåtgärder vill Niemelä och kansler Kaarle Hämeri vända ett nytt blad. Målet är att återställa förtroendet mellan ledningen och universitetets personal och studenter. Samtidigt vill Niemelä och Hämeri satsa på tvåspråkigheten. – Svenskan ska vara vardag vid universitetet och tvåspråkigheten måste vidareutvecklas, säger Niemelä.
De första höstlöven dansar i Carl Ludvig Engels kvarter, stimmande grupper med Erasmusstuderande försöker orientera sig i kurs- och byggnadsdjungeln, blöta gulnäbbsintagningar sprider sötaktiga dunster i de mörknande kvällarna.
När ett nytt läsår börjar vid Helsingfors universitet (HU) vädrar också mången veteran som behöver fingrarna på båda händerna för att räkna sina studieår morgonluft. En ny chans till en effektiv start.
För rektor Jari Niemelä är läsåret det första som ledare för landets största universitet. Professorn i urban ekologi som bland annat forskat i skalbaggar på Åland tar över efter några av de mest turbulenta åren i HU:s 378 år långa historia: hundratals uppsägningar, en massiv administrativ reform och ett nytt examenssystem som tidvis skapat förvirring.
Kansler Kaarle Hämeri, som bland annat har i uppdrag att främja HU:s samverkan med samhället, har suttit på sin post i knappt ett år. Fysikprofessorn Hämeri efterlyser en bredare diskussion om utbildningens och vetenskapens betydelse för Finland.
HBL träffade rektorn och kanslern på tröskeln till det nya läsåret för att fråga vart HU är på väg efter de kaotiska åren. De två största utmaningarna går hand i hand: att förbättra den sargade atmosfären och den pressade ekonomin.
– Vi har haft svåra år, det kan man fortfarande känna. Lärarna och forskarna är oroliga för framtiden då finansieringen från staten hela tiden går lite nedåt. Men läget är ändå stabilt, vi kan betala allas löner och står inte inför en katastrof. Vi hoppas det kommande riksdagsvalet ska förbättra situationen, säger Niemelä.
– Jag skulle önska att regeringen såg universitetet som en investering, inte som en kostnad. I framtiden ger investeringar i utbildning mycket mer tillbaka. Samhället hoppas få ut mer nytta av universiteten, men då måste man vara redo att investera i grundforskningen, säger Hämeri.
– En konkret åtgärd skulle vara att återinföra universitetsindexet, som inte varit i kraft på flera år. Varje år förlorar vi närmare tio miljoner på inflationen, säger Niemelä.
En utredning i fjol visade på ett stort förtroendegap mellan ledningen och personalen efter nedskärningarna och omstruktureringarna. Hur ska ni återställa förtroendet? Jari Niemelä: Det handlar till stor del om en oro bland studerande och personal om att inte bli hörda och inte alls kunna påverka. Vi tog rapporten på stort allvar och har inlett processer. Det här måste åtgärdas.
Hur då?
JN: Hela rektoratet kommer till exempel att besöka våra campus och ordna diskussionstillfällen där alla är välkomna att delta för att lösa lokala problem. Vi måste se till att de åsikter och den kunskap som finns på gräsrotsnivå når fram till beslutsfattandet.
Kaarle Hämeri: Det bästa arbetet vi gör – forskningen och utbildningen – sker ju på gräsrotsnivå. Ledningen ska inte och kan inte styra forskare att forska bättre, men vi kan ge dem bättre möjligheter att göra det. Vi måste lita på vår personal och våra studerande och låta dem bestämma riktningen.
Akademisk expertis verkar uppskattas allt mindre. Ledande politiker talar om ”all världens docenter” som det inte är värt att lyssna på. Hur ska HU motarbeta den här tendensen? JN: Vi måste ännu tydligare visa att den forskning vi gör har betydelse för samhället och är användbar i beslutsfattandet. Vår juridiska fakultet hjälper till exempel till med lagberedning varje dag. Som miljövetare samarbetar jag själv mycket med Miljöministeriet. De vardagliga kontakterna ska bli ännu tätare.
KH: Det är en svår fråga för hela samhället. En del tänker kanske att forskning i princip är viktig, men glömmer den eller tar inte hänsyn till den när beslut fattas. Så har vi också Trump-typen som anser sig veta bättre än tiotals år av forskning. Medierna har ett ansvar i att lyfta fram personer som vet vad de talar om i stället för personer som bara tycker till.
Hur kan HU motverka att kommersialism och beställningsforskning tar över på bekostnad av oberoende grundforskning? JN: Beställningsforskning är en viktig del av HU:s samhälleliga samverkan, men man måste se till att den följer de regler universitetsforskningen har. Det finns alltid en risk för att någon gör fel, och då går det på tok. Men principiellt är det inget problem.
KH: Universitetet behöver olika former av finansiering. Det är frågan om att hålla en balans mellan grundfinansiering och konkurrensutsatt finansiering. Framför allt behövs stabil finansiering för grundforskningen.
Kommer HU i framtiden att införa terminsavgifter? JN: För studerande utanför EU och ETA har vi redan avgifter. Men om frågan gäller inhemska studenter är svaret att vi inte kommer att göra det på eget initiativ. Kommer det en lag som säger att vi måste göra det blir saken annorlunda.
KH: I Norden har vi en lång tradition med det avgiftsfria systemet. Min åsikt är att det fungerar bra och att vi inte ska införa avgifter för finländska studerande.
HU har halkat ut ur topp-100 i den internationella Quacquarelli Symonds-jämförelsen. Vad ska ni göra för att klättra uppåt igen? Och är det viktigt? JN: Rankningarna görs på olika sätt och det förekommer en del fif- fel där universitet ”köper” goda forskare från andra länder, kanske på deltid, för att via deras publikationer förbättra sin placering. Samtidigt är rankningarna något man följer internationellt och därför har en bra placering betydelse för oss. I många rankningar har HU en placering mellan 50 och 90. Jag får till exempel förfrågningar från andra länder som börjar så här: ”Eftersom ni är bland de 100 bästa kontaktar vi er om samarbete ...”. Generellt är en placering i topp-100 väldigt bra. Det finns 16 000 universitet i världen och konkurrensen i synnerhet från Asien hårdnar.
KH: HU har haft en stabil position i de flesta rankningar de senaste tjugo åren. Den här QS-rankningen är såtillvida speciell att man frågar tusentals forskare globalt vilka universitet de själva tycker är bäst. Det är alltså väldigt subjektivt, och det finns en tendens att räkna upp de stora, kända universiteten i USA och Storbritannien. Placeringen har betydelse, men att klättra i rankningen för själva klättrandets skull är kortsiktigt tänkande då HU har en nästan 400 år lång vetenskaplig tradition bakom sig.
Inom bland annat humaniora och samhällsvetenskaper utbildar sig studenterna länge, men hittar sedan inget jobb inom sin egen bransch. I stället jobbar många magistrar till exempel som parkeringsvakter eller går arbetslösa. Tar HU in för många studerande? Och får de tillräcklig handledning? KH: Vi har en finansieringsmodell som bygger på ett avtal med ministeriet om hur många examina HU ska bevilja i olika ämnen. Det betyder att det inte ligger i universitetets intresse att utexaminera färre studerande, eftersom pengarna i så fall minskar och den vetenskapliga nivån sjunker. Det enda sättet att påverka antalet studieplatser är genom diskussioner med ministeriet.
Det förekommer en del fiffel i universitetsrankningarna. Jari Niemelä rektor
Men finns här alltså en snedvridning? JN: Inom vissa ämnen som medicin, farmaci och juridik får många jobb hur lätt som helst. Inom andra ämnen är det svårare. Det vi försöker göra är att ge studenterna arbetslivskunskaper. Alumner kommer ofta och berättar om hur man gör det lättare för sig att få jobb, till exempel genom vissa ämneskombinationer. Men om det helt enkelt är så att arbetslivet inte behöver så många inom något visst ämne så kan diskussioner föras om att minska antalet platser. Det är en tidskrävande process.
KH: Det finns också många exempel på studieriktningar som är jättepopulära trots att det inte finns så mycket fasta jobb. Teaterhögskolan är ett exempel. Hur mycket ska samhället styra individen och hur mycket ska man låta studenten själv ta ansvar för sin framtid? Fortfarande har den som avlagt en examen vid HU ett bättre läge på arbetsmarknaden än den som inte gjort det.
Hur ser de konkreta planerna ut för att främja tvåspråkigheten? Är HU:s finsk-svenska tvåspråkighet i verkligheten finsk-engelsk? KH: Nej, inte alls. För några år sedan införde vi till exempel tvåspråkiga examina där man arbetar på både svenska och finska. Av 180 studiepoäng i en magisterexamen ska minst 60 poäng vara på det andra inhemska. Programmen har varit mycket populära.
JN: HU är officiellt tvåspråkigt finsk-svenskt. Sedan har vi också ganska mycket undervisning och forskning på engelska, så i praktiken är HU trespråkigt. Jag tycker själv att tvåspråkigheten är viktig för HU och för hela landet. Vi ska inte enbart bevara svenskspråkig verksamhet, utan vi ska vidareutveckla den. Ett sätt är att sänka tröskeln för finskspråkiga studenter att ta kurser på svenska inom tvåspråkiga examina. Man ska inte behöva kunna svenska perfekt för att ta kurser på svenska, utan uppmuntras att använda det man kan. Svenskan ska vara vardag vid HU, inte något som vi har i ett hörn och dammar av nu och då. Det är viktigt för det nordiska samarbetet.
Var är HU om 10 år? KH: Vi fortsätter med vårt arbete, men med ännu bättre forskningsresultat än förr och klättrar lite högre i rankningen. Vi har nöjda studenter som kanske studerar lite kortare tid.
JN: Vi får ett livligare utbyte med fler internationella studerande och forskare. Det finns förslag på att förändra universitetslagen med livslångt lärande som nyckelord. Då skulle det bli viktigare för HU att erbjuda undervisning åt personer som redan är ute i arbetslivet, men vill förbättra sina kunskaper.
KH: Frågan är vad Finland vill vara i en större bild. Vill vi vara en stor spelare inom forskning och utbildning? Det kräver att vi satsar mycket mer. Vi är nu tyvärr inne på en lite annan väg, vi går nedåt inom OECDstatistiken vad gäller utbildningsnivån och resurserna för grundforskningen. Det är inte Finlands väg.
Vi går nedåt inom OEC-Dstatistiken vad gäller utbildningsnivån och resurserna för grundforskningen. Det är inte Finlands väg. Kaarle Hämeri kansler