Jakten på den skyldige
I varje spännande kriminalroman frågar man sig vem mördaren är. I Washington just nu är det inte ett mord som fått staden att hålla andan, utan en explosiv anonym insändare i New York Times, om en tyst motståndsrörelse i Vita huset med uppdrag att sätta t
HBL:s medarbetare i Washington, Juri von Bonsdorff summerar effekterna av innehållet i den explosiva anonyma insändare om Trump. ”Så länge fokus är på detektivarbetet avleder det en del av intresset för innehållet. Att medlemmar i regeringen grunnade på möjligheten att avsätta Trump har fått överraskande lite utrymme i den rapporteringen.”
Allmänheten vet endast att personen ifråga jobbar i Donald Trumps administration och besitter en chefsposition av något slag. De enda som vet vem skribenten är finns på New York Times insändarredaktion. Inte ens på andra sidan väggen, på tidningens nyhetsredaktion, är man medveten om personens identitet. Men som på alla politiska redaktioner med självaktning pågår ett frenetiskt arbete för att få reda på vem som ligger bakom texten, som hävdar att anställda i Vita huset i all tysthet försöker se till att Trumps värsta impulser och sämsta beslut inte leder till konkret och skadlig handling.
Sedan insändaren publicerades på onsdagen har minst två dussin högt uppsatta medlemmar i Trumps administration, såväl ministrar som rådgivare, skriftligen försäkrat att de inte skrivit texten. Till och med vicepresidenten såg sig nödgad att förkunna sin oskuld officiellt och offentligt. Det ena uttalandet efter det andra ska enligt medierapporter ha hämtats till Trumps bord för noggrann läsning.
Men ett förnekande betyder inte automatiskt att det är sanningsenligt. FBI-agenten Mark Felt förnekade ihärdigt att han var den mytomspunna Watergatekällan ”Deep Throat”, ända tills han äntligen erkände 30 år senare.
På fredagen rapporterade CNN att man i Vita huset tror sig ha trimmat ner de misstänktas skara till en handfull individer. Men Trump är inte nöjd med det utan kräver att justitieminister Jeff Sessions inleder en officiell utredning för att identifiera skribenten.
Jakten på skribenten är givetvis underhållande men dess syfte är oklart. Veterligen har inget brott begåtts som måste utredas. Om inte det tysta ”motståndsarbetet” kan anses vara landsförräderi.
Insändaren var givetvis inte välkommen för Trump och Vita huset, men man har insett att det bästa man kan göra nu är att haussa upp jakten på den ”skyldiga”. Så länge fokus är på detektivarbetet avleder det en del av intresset för innehållet i texten. Till exempel det faktum att skribenten påstår att medlemmar i regeringen grunnade på möjligheten att avsätta Trump har fått överraskande lite utrymme i rapporteringen.
Frågan om varför skribenten beslöt sig för att skriva insändaren har också hamnat i skymundan. Om den tysta motståndsrörelsens avsikt varit att skydda nationen från en president man anser otillräknelig så har det arbetet nu blivit svårare. Trump är uppretad och på sin vakt och sannolikt ivrig att visa att han inte kan kontrolleras varken av krafter utanför eller innanför Vita huset.
Det är möjligt att skribenten har ett eget intresse i att rättfärdiga sitt arbete för Trumps administration. I texten talar han om de anonyma hjältarna i Vita huset som porträttterats som skurkar men som i själva verket gör sitt yttersta för att hålla Trump i styr och skydda nationen.