Ylipää urstark och trovärdig i Chess
Intrigen är tunn så det förslår, men Maria Sids regi fångar det väsentliga i den andefattiga storyn. I övrigt är det musiken som bär upp Chess och här fungerar Svenska Teaterns version som smort.
MUSIKAL CHESS på svenska
Av Tim Rice, Benny Andersson & Björn Ulvaeus. Bearbetning: Lars Rudolfsson. Svensk text: Lars Rudolfsson, Jan Mark, Björn Ulvaeus. Orkestrering: Anders Eljas. Regi: Maria Sid. Musikalisk ledning: Kristian Nyman. Koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Dräkter: Teemu Muurimäki. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist. Video: Joonas Tikkanen. Mask & frisyr: Pirjo Leino. I huvudrollerna: Alexander Lycke, Maria Ylipää, Glen Edell, Johanna Ström, Kristofer Möller, Silva Lillrank. Presspremiär på Svenska Teatern 7.9.
”Ett spel, två världar, tre viljor, fyra människor... ett drama om människans innersta utspelat i offentlighetens obarmhärtiga ljus.” Så beskriver musikteatergruppen Underhållningspatrullen handlingen i Chess i samband med sin produktion i Kristianstad i fjol och det är egentligen ingen tokig nötskalskarakteristik.
Stormaktspolitiken på och utanför schackbrädet, mot en välbekant kalla kriget-fond, till trots är Chess till syvende och sist ett kammardrama med fokus på relationer, passioner och svek, som i sin allmängiltighet givetvis inte känner geografis- ka eller politiska gränsdragningar.
Så inte minst i den med den smått krystade titeln ”CHESS på svenska” försedda svenska versionen – premiär i Stockholm 2002 – och så i allra högsta grad i Maria Sids Svenska Teatern-bearbetning, där den enväldige domarrollen tilldelats en kvinna (en härligt auktoritativ Silva Lillrank) och den politiska dimensionen överlag tonats ner, även om allt självfallet går i vågor och ett och annat ånyo känns kusligt bekant.
Färggrann musikalisk provkarta
Textmakaren Tim Rice påstår att Chess är den musikaliskt helgjutnaste av hans musikaler och det kan i och för sig bra stämma med tanke på att Benny Andersson, trots allt, är en strået vassare melodiker än Andrew Lloyd Webber. De facto är Rices libretto på det hela taget intrigmässigt mer än lovligt tunt och på sätt och vis kan man hålla med lejonparten av kritikerna efter West End- och Broadwaypremiärerna: det är det rikhaltiga partituret som räddar stycket.
Idén med schack som en metafor för det politiska spelet och, i slutändan, själva livet är i sig fyndig men frågan kvarstår: bryr vi oss egentligen om huvudpersonernas känslomässiga förvecklingar? Svaret är jakande, men det är i mångt och mycket den spontant engagerande och berörande musikens förtjänst, även om Rices sångtexter förvisso har sina temporära förtjänster.
Partituret fungerar som en färggrann provkarta över det tidiga 80-talets populärmusik och visst skiner Abba-estetiken tydligt igenom i några av sångerna. Så inte minst i kvällens starkaste nummer, antagonisterna Florences och Svetlanas oförglömliga duett Jag vet vad han vill (I Know Him So Well), där det inte för en sekund råder något tvivel om vem som är vem.
Maria Ylipää (Florence), som sin vana trogen står för en sceniskt urstark och emotionellt trovärdig rollprestation, har onekligen något av Agnetas kvaliteter i sin ultraexpressiva sopran, medan karismatiska Johanna Ström (Svetlana) stundtals fångar Fridas allra mest sensuella mezzokvaliteter i sin hjärtknipande sång.
Stämningsskapande ljussättning
Chess framförandehistoria är en mer eller mindre ogenomtränglig snårskog av divergerande textoch musikmässiga versioner. Originalet var dock i det närmaste genomkomponerat och det konceptet håller man sig lyckligtvis även till i CHESS på svenska, även om den ursprungliga aktuppdelningen i Merano och, ett år senare, Bangkok slopats och det här handlar om två omgångar av samma i Norditalien begångna tvekamp.
Maria Sid har i sin dramaturgiskt stringenta och på personplanet föredömligt levande regi fångat det väsentliga i den dramatiskt rätt andefattiga storyn och i egenskap av före detta musikalartist har hon även begripit att låta vokalnumren andas på ett behövligt sätt utan att för den skull bli alltför statiska. De kollektiva numren fungerar som smort och Carl Knifs ändamålsenligt koncipierade koreografi blåser ytterligare liv även i de ensembler som annars, i värsta fall, kunde ha tett sig tämligen bleka.
Erik Salvesens funktionellt minimalistiska scenografi litar, jämte Tom Kumlins stämningsskapande ljussättning och Teemu Muurimäkis lagom uppseendeväckande 80-talsdresser, på ett befriande sätt på åskådarens fantasi. Inte sällan opererar man med sparsamma scenerier och behärskade effekter, vilket skapar den behövliga rymden kring det hela och för en gångs skull känns videofonderna, signerade Joonas Tikkanen, motiverade med sina historiska och dagsaktuella markörer.
Maffig orkestrering
Anders Eljas maffiga orkestrering har spelat en central roll i Chess framgångssaga och hans för första gången i fjol i Kristianstad hörda re- ducerade arrangemang för 13 musiker fungerar utomordentligt väl i ett mindre rum av Svenska Teaterns slag. Rentav så att Andreas Lönnquists i övrigt välkalibrerade ljudbild emellanåt körde över vokalisterna med en haltande textförståelse som följd.
Kapellmästaren Kristian Nyman höll alla trådar säkert i sin hand och samspelet med aktörerna och kören var föredömligt friktionsfritt. Och vilka aktörer sen. Förutom de nämnda kvinnliga rollerna även svärmorsdrömmen Alexander Lycke (sovjetiske stormästaren Anatolij), vars klang landar snubblande nära rollens suveräne kreerare Tommy Körberg, samt Glenn Edell som känslomässigt starkt utspelande amerikansk kombattant (Freddie Trumper!). Kristofer Möller är en gång för alla ingen musikalartist, men gjorde en i övrigt på många sätt habil KGB agent Molokov.
Chess var, efter Kristina från Duvemåla och Mamma Mia!, predestinerad att bli Svenska Teaterns nya musikalsatsning och allt tyder på att den följer efter i succéspåret. Och visst blir det spännande att se vad som blir nye chefen Joachim Thibblins första egna musikalval. Utan musikaler överlever, som alla vet, ingen institutionsteater och utmaningen är självfallet att träffa de för de egna behoven och resurserna optimala valen.