Synd att Wager sällar sig till populisternas skara

FLYKTINGAR Det är lätt att förstå Merit Wagers frustration över de hjärtegoda människornas flyktingiver (HBL 6.9). Allt flyktingskap är inte asylberättigat utan delar av andra fenomen, bland annat folkvandring. I alla tider har människor folkvandrat i jakt på bättre levnadsförhållanden, i dagens läge handlar det kanske om rent vatten och ren luft.

Det här vet vi som arbetar med flyktingar (läs: asylsökande) och har fått insyn i deras verklighet. Nytte Ekman var en av de första som varnade för det vi kallade flyktingströmmens avigsidor (närmast terrorism) och hon fick utstå spe och smälek för sina åsikter.

Den liberala allmänheten, de som Wager kallar utövare av handhjärtepolitik, kom i början, 2015, sällan i så nära kontakt med de asylsökande individerna att de skulle ha kunnat avgöra de individuella motiven. De trodde gott om alla. Och det kan man ju inte klandra dem för. Det behövs människor som kanske är naiva och vill väl. I synnerhet i ett land som leds av en populist som statsminister Juha Sipilä.

Men nu har Wager, vars insikter och sakkunskap jag är den sista att förringa, ställt sig i fel led.

Det som Sipilä säger är att de som inte har beviljats asyl är lycksökare som saknar grund för asyl. Att Migris beslut är beviset. Det är ett hårresande kategoriskt uttalande. Och Wager pekar särskilt ut irakierna när hon säger att många av dem återvände när verkligheten inte var så glamourös som de hade trott. Visst, jag kände några sådana. Må frid och fred följa dem på färden.

Några ord om irakier jag känner väl och som efter tre år fortfarande inte har beviljats asyl. De kom över Medelhavet i de berömda småbåtarna. Efter alla strapatser kom de fram till sist: törstiga, vilsna och rädda. De föstes ihop i förläggningar, i Jakobstad bodde nio irakier i en trerumslägenhet med madrasser på golvet och utan matbord och stolar de första dagarna.

I dag har de nio reducerats till en mindre grupp, där så gott som alla har konverterat till en religion som visar medmänsklighet och kärlek och tolerans. Under de tre åren de har vistats i limbo har de bemötts väl av de olika för- samlingarna i staden och det är lätt att förstå att de vänder sin gamla religion ryggen. Nu består deras Migri-intervjuer av åttiotalet detaljerade frågor om kristendomen, frågor som få skriftskolgångna skulle kunna svara på.

Konverteringen har ju ändrat verkligheten och asylgrunderna för de här männen. De är nu inte bara förföljda och dödshotade i sitt hemland av skäl som var aktuella för tre år sedan. Nu har hoten mot dem ökat och deras anhöriga har vänt dem ryggen. Männen, som alltså inte har beviljats asyl och vars fall synas varje halvår, lever i livsfara och dör om de återvänder.

Så till detta med välfärd. Här har jag samtalat med människor från länder som Syrien, Irak och Afghanistan. Flera av dem har levt normala, till och med välbärgade liv med hus och bil och bekvämligheter och goda, kvalificerade arbeten. Det hade inte gått någon nöd på dem förutom bombningar, terror, avrättningar och förföljelse, tortyr och en raserad infrastruktur.

I själva verket har deras levnadsstandard sjunkit med tusen procent. De arbeten de flesta av dem lyckligtvis har fått är milsvida från den kompetens och det kunnande de besatt i sina hemländer. Det är förståeligt, visst, men är det tecken på lycksökande? Behöver jag säga att det handlar om arbetsvilliga och arbetsdugliga unga män?

Det är synd att Wager sällar sig till populisternas skara. Sipilä är dåligt integrerad och borde inte få leda vårt land längre.

Det behövs människor som kanske är naiva och vill väl. I synnerhet i ett land som leds av en populist som statsminister Juha Sipilä.