Världens bästa studentkulturer
Återigen är det dags för högskolerektorerna att hålla sina inskriptionstal. Nu för tiden upprepas ofta akademiska modebegrepp såsom innovation och ekonomisk konkurrenskraft, toppforskning eller det vetenskapliga arbetets kvalitetsbedömning och internationella rankningar. Våra högskolor skall vara ”globala aktörer”. Den främsta målsättningen tycks vara att minska på den stora klyftan mellan våra högskolor och internationella ”toppuniversitet”.
Denna klyfta kommer fram i rankningar. Rankningslistor anses vara viktiga i den akademiska världen. De finska universiteten har svårt att konkurrera med de bästa (ofta privata) högskolorna ute i den stora världen. Däremot klarar sig Finland bra på listor som mäter nationell konkurrenskraft, social trygghet och livskvalitet. En del av denna livskvalitet är att högskolorna är avgiftsfria (för finländare).
Våra universitet lär ut yrkeskunskaper, men lika viktiga ”uppfostrare” är studenternas egna samfund och sammanslutningar: nationer, fakultets- och ämnesföreningar, körer och orkestrar, politiska och andra föreningar samt studentkårer. Dessa organisationer har ett stort ansvar för att lära ut grundläggande kommunikations-, tal- och hanteringsfärdigheter, projektledning och presentationskunskaper. Och allt detta utan att pappa behöver betala en slant.
Vi vet genom forskning att det sociala kapitalet, nätverken och kunskapen som man får under studietiden gynnar hela samhället. När våra universitet konkurrerar om utländska studenter, måste vi fråga vilken typ av anseende finländska universitet har. Våra universitet marknadsförs som vetenskaps- och forskarinstitutioner. Sällan hänvisar man till akademisk historia eller högskolans roll i skapandet av nationellt kulturarv. Det saknas också information om studielivet, till skillnad från världens ledande universitet i USA, Storbritannien och Sverige.
Det finns gott om forskningsuniversitet ute i världen. Finländska högskolor står i toppen när man talar om ungdomens jämlika tillväxt och utbildning. Våra universitet kunde vara framgångsrika, om vi kunde förena budskapet om den allmänna utbildningsrollen med det sociala kapitalet, som våra studentkulturer producerar.
En del av vår unika studentkultur är kontexten, staden och det trygga vardagslivet. Mitt förslag är: vid sidan av Shanghai-ranking och andra liknande listor bör vi skapa en Helsinki-ranking. Den skulle sätta universiteten i internationell rangordning beroende på hur aktiva studenterna är i sina organisationer och hur trygga de känner sig i sin studieomgivning.
Om Helsinki-ranking tar mått på den jämlika framgången i universitetsutbildningen skulle de nordiska och finska universiteten vara toppen i världen. En Helsingforslista kunde bidra till att identifiera hur viktig och unik våra urbana studentkulturer är. Genom en Helsinki-ranking kunde våra högskolor i sin marknadsföring betona studentlivets roll. Också städerna kunde mera lyfta fram sina studenter, som producerar kultur, politik och idéer för sina respektive städer. Det här är en finsk konkurrensfördel som man borde prioritera i marknadsföringen. Nu kopierar man idéer från världen, men glömmer att vi har mycket att ge.