Tosca som perfekt fungerande operathriller
Operaorkestern spelade supersnärtigt, melodierna tycktes aldrig ta slut och intrigen serverades med ofelbar tajmning och träffande detaljer. Den nya Toscauppsättningen närmar sig en fullträff.
Giacomo Puccini: Tosca
Dirigent Patrick Fournillier, regi Christof Loy, scenograf Christian Schmidt, ljus Olaf Winter. I rollerna Aušriné Stundyté, Andrea Caré, Tuomas Pursio, Heikki Aalto, Tapani Plathan, Matias Haakana, Nicholas Söderlund, Henri Uusitalo, Kris Andrea-Hav och Alvari Stenbäck. Nationaloperan 7.9.
Bohème är bara poesi och ingen intrig, Tosca är bara intrig och ingen poesi, klagade Puccinis hunsade librettist Giuseppe Giacosa. Komponerad mellan snyftarna Bohème och Butterfly är Tosca framför allt en perfekt fungerande thriller.
Känsloladdningen i Tosca är ändå minst lika stark som i Puccinis andra operor. Det var bara det att Puccini inte längre accepterade librettisternas klichéartade förslag på arior i tid och otid, och i synnerhet inte en vansinnescen i slutet. Han ville ha ett realistiskt actiondrama med sex, svartsjuka, sadism, religion och lite politik i bakgrunden.
Operaorkestern spelade supersnärtigt under Patrick Fournillier. Melodierna i Tosca tycks aldrig ta slut och intrigen serveras med ofelbar tajming och träffande detaljer. Man brukar säga att Puccini regisserat operan färdigt i partituret. Den tyske regissören Christof Loy är mycket känslig för scenernas dynamik hos Puccini och framför allt har han lyckats skapa en annorlunda nyanserad men ändå traditionell tolkning.
Tillbaka till revolutionen
Det finns två världar i Loys vision av Tosca, världen före och världen efter den franska revolutionen. Rojalisterna och kungahuset i Neapel representeras av polischefen baron Scarpia som sitter i kläm, då den politiske fången Angelotti lyckats rymma. Målaren Cavaradossi är en intellektuell italiensk-fransk adelsman med nya voltarianska, republikanska idéer som stöder Napoleon. Och sångerskan Tosca har enkelt ursprung men hennes levebröd är beroende av kungahuset.
Allt detta syns i huvudpersonernas rolltolkningar. Cavaradossi är högfärdig i sitt förhållande till enkelt folk som Sakristanen och här har han dessutom fått en betjänande lärling som egentligen inte finns i operan. Tosca pendlar i sitt beteende mellan den enkla flicka hon var och den firade sångerska hon blivit. Och Scarpia är en hänsynslös bigott och erotoman som använder religionen och sin ställning för egen fördel.
Den italienska tenoren Andrea Caré och den litauiska sopranen Aušriné Stundyté sjöng Butterfly tillsammans i Nyslott 2014 och det kan inte vara en tillfällighet att de nu båda engagerats för Tosca. Caré spelar med fräck elegans sin adelsman som är förtjust i sin Tosca och road av henne också då hon bär sig lite klumpigt åt. Utsökt vackert klingar hans tenor i nästan alla lägen, fastän han ibland sparar litet på de dynamiska nyanserna.
Aušriné Stundyté är mycket bevekande också då hon beter sig lite enkelt. Speciellt gripande regisserad är hon i sista akten, då hon efter mordet på Scarpia helt tappat nerverna, nästan som den vansinnesscen librettisterna ville ha men Puccini strök. Hennes röst saknar ibland kärna men har å andra sidan både värme och lätt höjd. Vissi d’arte sjöng hon vackert i bara underkjolen i Scarpias famn. Därmed blev arian en del av handlingen. Maria Callas tyckte på sin tid att den borde strykas.
Övertygande polischef
Tuomas Pursios Scarpia var mycket imponerande som typ. Ibland sjunger han ståtligt, ibland textar han mera och ger fraserna fräscht innehåll. I slutet av första akten faller han pladask på golvet i ett anfall av erotisk lusta. ”Tosca du får mig att glömma Gud”, sjunger han och stiger upp för att delta i Te Deum. I andra akten har regin hittat på att låta en röd plyschridå långsamt glida in medan det sexuella våldet blir allt mer uppenbart. Denna thriller fungerar verkligen.
Sakristanen görs roligt av Heikki Aalto men utan sedvanliga buffomanér och Angelotti sjungs mustig av Tapani Plathan. Polisgardet spelas utstuderat av Matias Haakana och Nicholas Söderlund. Fångvaktaren Henri Uusitalo ger i slutet Cavaradossi varm sympati. Och herdegossen i början av akt 3 görs av en flicka (Kris Andrea-Hav) som är klädd så att man kunde tänka sig att detta är Tosca som ung fattig flicka.
En del av ensemblen har kläder som pekar framåt i tiden medan andra är klädda i krusiduller. Dekoren i akt 1 och 2 är stadig och stilig. Sista akten har två bilder: först en liten cell där Cavaradossi sjunger sitt farväl till livet med ryggen mot publiken. Och sedan byter scenmaskineriet elegant till Sant’Angelo-borgens tak.
Operahabituéerna har kanske sett Tosca alltför ofta. Men denna tolkning var tillräckligt annorlunda för att intressera och tillräckligt traditionell för att inte irritera. Och operanoviser borde kunna njuta i fulla drag.