Överdos av utstuderade danssolon
Zodiaks dubbelprogram med två solon, ett av Anne Pajunen och ett av Satu Rekola, ger verkligen mycket i litet format. Nästan för mycket, skriver Jan-Peter Kaiku.
DANS
Zodiak – centret för ny dans The Heroic Moment. Koreografi och framställning: Anne Pajunen. Ljus- och scendesign: Jenni Pystynen. Kostymdesign: Suvi Matinaro. Regi och dramaturgisk assistans: Sini Pesonen. Ljud: Viljami Lehtonen.
Satubaletti. Koreografi och regi: Tomi Paasonen. Dans: Satu Rekola. Kostym- och scendesign: Gabriel Walsh. Ljuddesign: Tuuli Kyttälä. Ljusdesign: Ina Niemelä. Kabelfabriken 5.9.
Till stoff och utförande är de två solona så omfattande och utarbetade, att de väl kunde fungera var för sig. Utöver ett autofiktivt grepp – som i Anne Pajunens inledande solo är ett stråk eller en referens, för att i Satu Rekolas fall bli själva biffen – finns det få gemensamma nämnare. Ett gediget och mångsidigt kunnande i själva framställningen förenar dem kanske, valet av fruktbara samarbetspartner likaså.
The Heroic Moment är en essäistisk föreställning som utifrån idén att greppa (”det heroiska”) ögonblicket, gör en parallell mellan nattfjärilens intensiva livscykel och scenkonstnärens beroendeframkallande stunder på scenen. De olika aspekterna på och stadierna av metamorfos, framställs med pregnans och känslighet noggrant avmätt av Anne Pajunen, som är såväl dansare som skådespelare.
Helheten är välstrukturerad såväl visuellt som dramatiskt. Ljussättningen av Jenni Pystynen ritar fram membraner som vävs samman med metamorfostemat. Anne Pajunens berättande och sång sitter just där de skall, som tillägg till den elastiska framställningen och den spännande legeringen av djuriskt och mänskligt.
Scenframställningen växlar mellan sårbar känslighet och auktoritet, ofta med en skevhet som öppnar flera möjligheter. Slutet med Nancy Sinatras 60-talslåt These shoes are made for walking gör att man börjar avläsa det hela som en stärkande överlevnadshistoria.
Oemotståndligt fjomsigt
Satu Rekolas Satubaletti (Sagobalett) framstår efter Pajunen som en återgång till det basala. Scenen är barskrapad och det är bara Satu Rekola som via sin framställning med ett avsiktligt och välfungerande publiktilltal bär upp det hela. På ett medvetet men samtidigt impulsivt sätt distanserar eller fokuserar hon, driver med sig själv och med stunden. I programbladet beskrivs föreställningen som ”fjomsig” och det är just den kvaliteten som gör den rätt oemotståndlig.
Att Satu Rekola är en sällsynt expressiv dansare vet de som följt den samtida dansscenen de senaste två decennierna, men att hon dessutom har en så avväpnande komikerförmåga framstår som någonting nytt. De blixtsnabba övergångarna mellan olika former av scenisk framställ- ning och estetik är helt fenomenala när hon berättar och fysiskt illustrerar sin dansarbana. De som känner Ulla Koivisto, Simo Kellokumpu, Arja Raatikainen och Ervi Sirén är helt med på noterna.
Detta solo är utarbetat tillsammans med Tomi Paasonen, som koreograf och regissör. De facto har det två delar. Efter den första delens fokus på just Satu, följer den andra delen Baletti, som i sin oförutsägbara impulsivitet och infallsrikedom framstår lika hejd- som huvudlös. Här blir en överdådig kostymering eller scenografi av Gabriel Walsh med leksaker, plast och science fiction-estetik någonting som definitivt flippar ur och blir en lika fantastisk som överraskande överdos.
I programbladet beskrivs föreställningen som ”fjomsig” och det är just den kvaliteten som gör den rätt oemotståndlig.