Räddad av rutiner
Alexandra Rosenbergs yngre syster tog sitt eget liv. Rutinerna hjälpte storasyster tillbaka till vardagen. – Jag vet att depression är en sjukdom, men jag är arg på min syster för att hon inte sade farväl.
När Alexandra Rosenbergs lillasyster Rakel, 22, begick självmord blev livet grått. Rosenberg slutade känna känslor och gick in i en depression. Tack vare sina barn tog hon sig igenom den värsta tiden.
– Jag har lärt mig att man inte får fastna i det förflutna. Jag hade ingen matlust på flera månader. Tack vare att jag ville vara en god förebild för mina barn så tvingade jag mig själv att äta regelbundet. Rutiner räddade mig, säger Rosenberg.
Det har nu gått fem år sedan tragedin. Alexandra Rosenberg har blivit färdig klasslärare och stormtrivs på jobbet. Men hon kan inte ta det lugnt. Då blir känslorna övermäktiga.
– Om jag är ensam så tänker jag väldigt mycket på min syster. Jag har dessutom blivit otroligt rädd för att förlora någon annan i min närhet, säger hon.
När hjälpen inte hjälper
Rakel ville sticka ut. Så beskriver Alexandra Rosenberg sin syster. Hon använde bara svarta kläder och var väldigt tillbakadragen. Hon jobbade som svetsare och var väldigt duktig på det. Under de sista åren hade hon träffat en pojkvän och verkade vara lycklig. Två månader innan hon begick självmord dog hennes pojkvän i en narkotikaöverdos.
– Vi vet att hon gick till psykolog men det räckte inte. Vi kan förstås inte säga vad de pratade om under de här samtalen, men det är hemskt att veta att hon inte fick den hjälp som hon behövde.
Alexandra Rosenberg har också själv dålig erfarenhet av psykologer. Efter sin systers självmord sökte hon hjälp.
– Det blev bara värre när jag talade med en psykolog. Jag kände mig ifrågasatt. Det kändes som att psykologen tyckte att jag borde känna skuldkänslor. Jag hade inte mycket kontakt med min syster. Vi bråkade mycket när vi var små och medan jag studerade umgicks vi knappt alls. Det betyder inte att jag inte älskade henne! Alla i hennes närhet visste att hon var deprimerad, men vi kunde inte göra någonting.
Efter självmordet hade Rosenberg svårt att träffa familjen, men hon lärde sig att uppskatta deras stöd. Nu har hon börjat se framemot att fira familjehögtider med familjen igen.
– Jag vet att depression är en sjukdom, men jag är arg på min syster för att hon inte sade farväl, säger hon.
En internationell dag
Kristian Wahlbeck är utvecklingsdirektör på Föreningen för mental
hälsa i Finland. Enligt honom är det viktigt att anhöriga får stöd.
– Anhöriga har själva en förhöjd risk för självmord. Det är viktigt att man får stöd eftersom många anhöriga dras med väldiga skuldkänslor som är totalt obefogade, säger Wahlbeck.
Wahlbeck betonar att självmord är ett folkhälso och samhällsproblem. I dag uppmärksammas självmord internationellt med en ”självmordsförebyggande dag”. I år är temat att samarbeta.
Finland toppar självmordsstatistiken bland de nordiska länderna. År 2016 begick 787 personer självmord i Finland, tre av fyra var män. Självmordsantalet var som högst år 1990. Sedan dess har Finland blivit bättre på att förebygga självmord.
– Det är många liv som går förlorade i onödan på grund av självmord. Vi vet att det går att förebygga självmord. Därför är det viktigt att vi uppmärksammar självmord och vågar tala om det, säger Wahlbeck.
Självmord är en extrem lösning på en svår livssituation. Oftast ligger det inte endast en orsak bakom ett självmord, utan det är ofta frågan om många belastande faktorer i samspel med varandra.
– Psykisk ohälsa har genom alla tider varit belagt med skuldkänsla. Alla bär på en inre rädsla om att tappa förståndet. Denna rädsla gör att många har svårt att tala om psykisk ohälsa. Men det är också en generationsfråga. Den yngre generationen håller på att bryta det tabu som är förknippad med psykisk ohälsa.
Enligt Kristian Wahlbeck finns det problem inom hälsovården. Inte heller där vågar man prata öppet om självmordstankar och destruktivt beteende.
– Många som har begått självmord har varit i kontakt med hälsovården utan att få hjälp. Inte heller inom hälsovården är man tillräckligt bra på att tala om självmord.
Wahlbeck uppmanar folk att våga fråga om en nedstämd vän bär på självmordstankar. Han påpekar att ingen begår ett självmord på grund av att någon frågar och visar omtanke. Många upplever i stället en lättnad när någon äntligen frågar. Hur ska man då ta upp saken? – Ett bra sätt är att fråga: ”Jag har märkt att du inte mår så bra, vill du berätta om det?” Följdfrågan kan vara ”Jag är bekymrad för dig, har du mått så dåligt att du har tänkt på självmord?”