Tommy Westerlund

Nu prövas partierna i de traditionella blocken i Sverige. Om man håller fast vid att inte samarbeta med Sverigedemokraterna krävs broar över blockgränsen.

Parlamentarismen i Sverige har gått in i en ny tid där handbok och praxis saknas. Det kan bli så nog krångligt för partierna att orientera sig i den nya politiska verkligheten.

Det blir inte förrän på onsdag som vi har det slutliga resultatet från valet i Sverige. Då har också de sista förhandsrösterna och alla utlandsröster räknats. Först då vet vi vilket väljarstödet för partierna är och vilket block som egentligen blev störst, det rödgröna eller den borgerliga alliansen.

Det har ändå ingen egentlig betydelse då bägge sidor är beroende av partier utanför blocken för att nå en majoritet.

Sverigedemokraterna blev valets största segrare och har gått framåt i alla val de har deltagit i. Det innebär att vi ännu inte vet hur långt det kan tänkas bära innan trenden bryts och vad det kan vara som får partiet att backa.

Partiets möjligheter att påverka steg avsevärt redan i det förra valet och nu med 17,6 procent av rösterna blir positionen ännu bättre. SD har stärkt sin roll, men att partiet skulle bjudas in till regeringsförhandlingar av något annat parti förefaller fortfarande uteslutet.

Om och då partierna i alliansen röstar mot Stefan Löfven som statsministerkandidat och de rödgröna på motsvarande sätt gör tummen ner för alliansens främsta statsministeraspirant, Moderaternas Ulf Kristersson, så kommer SD redan i regeringsbildningen att ha trumf på hand. Den kandidat man inte röstar mot får en chans att bilda regering.

Men SD agerar knappast så utan löften om motprestationer eller gentjänster.

Om över 80 procent av väljarna inte vill ha SD och deras politik så borde det finnas så pass mycket politisk vilja och pragmatism i de andra partierna att man kan få till stånd en regering oberoende av SD. Om man alltså verkligen vill minimera SD:s påverkningsmöjligheter.

Statsminister Stefan Löfven talade under valnatten om blockpolitikens begravning. Det kan mycket väl stämma, men detta har ännu inte accepterats och omfattats av de borgerliga. Allianspartierna har inte erkänt att blockpolitiken är död och då är en begravning givetvis ännu inte aktuell för dem.

Under valkvällen och -natten då valresultatet i stort sett var klart snurrade fortfarande samma skiva för partiledarna som hade snur- rat hela valrörelsen. Men så småningom måste nu skivorna bytas ut. Läget är låst och om alla vallöften hålls så blir det ingen regering utan Sverige tvingas till nyval.

Parlamentarismen i Sverige har gått in i en ny tid där handbok och praxis saknas. Det kan bli nog så krångligt för partierna att orientera sig i den nya politiska verkligheten.

Flera partiledare kan tvingas äta upp vad de har sagt före valet och svika sina löften för att en duglig regering ska fås till stånd.

Löfven förlitar sig på att S som största parti skulle vara ledande regeringsparti också ifall det blir en blocköverskridande koalition och det stör de borgerliga partierna att S antagligen inte ser något annat alternativ.

S måste förändra sina attityder till samarbete innan en blocköverskridande regering kan bildas.

Ulf Kristersson ligger ändå kanske närmare statsministerportföljen än Stefan Löfven (S). En lösning kan vara en liten, svag minoritetsregering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna som kan ta stöd i olika frågor av SD, Centerpartiet och Liberalerna. Då behöver C och L inte känna sig som svikare eftersom de inte sitter i en regering som samarbetar med SD. Men det skulle vara en mycket skakig regering som kunde stupa redan under senhösten då budgeten ska fås igenom.

C och L är också i en nyckelposition om ett borgerligt alternativ skulle misslyckas. De två partierna kan tänkas lämna allianssamarbetet för en blocköverskridande regering eller åtminstone en överenskommelse om samarbete med Socialdemokraterna.

Trots att enighet uppvisades timmarna och dagen efter valet har alliansen en utmaning att överleva, oberoende av vilket resultat regeringsförhandlingarna ger.