Barn är aldrig ett val
Juha Itkonens nya roman handlar om reproduktionens dramatik.
”Allt fler väljer ett liv utan egna barn” läser jag i en artikel på Yle:s hemsida, om den nya trenden som får nativitetskurvan att dala i Finland och många andra västliga länder.
Och jag tänker: Att avstå från egna – biologiska eller adopterade – barn är i själva verket det enda man kan välja. Så länge vi har tillgång till prevention och abort är det en viljehandling, ett aktivt val där man själv bestämmer.
Att få barn är däremot inget man väljer. Man kan välja att vilja, att önska, att försöka bli förälder. Man kan göra sitt bästa, man kan bemöda sig. Sen ser man hur det går.
Man väljer inte heller de barn man får. De danas av gener man inte valt, och av otaliga skiftande omständigheter man inte fullt ut kan kontrollera. Och i de allra flesta fall älskar man dem. Passionerat och dunkelt, glatt och ljust, själviskt och osjälviskt.
Mot den här existentiella avgrunden av osäkerhet och hisnande möjligheter känns det rörande att läsa hur det unga paret som intervjuas i artikeln motiverar sitt barnfrihetsval, med att de har så många andra ”projekt”. Inte fel, inte dumt, men som om de inte riktigt hade förstått frågan. Eller – helt plausibelt – som om de egentligen inte vill svara på den för att den är för påträngande.
Allt det här blir särskilt tydligt när jag läser den finska författaren Juha Itkonens nya roman Ihmettä kaikki (”Allt ett under”). Den är en fiktiv berättelse om sådant som liknar det författaren och hans familj upplevde under en period av stor dramatik, mellan augusti 2016 och juli 2017. På bakpärmen beskrivs romanen som ”omakohtainen”, självupplevd.
I augusti är berättarens hustru Rose gravid med parets tredje barn, en ”aftonstjärna” eller som det mera prosaiskt heter på finlandssvenska, ”skrapabulla”. Det är vecka 17, den första riskabla perioden är överstånden, allt borde vara lugnt. Men då går fostervattnet, barnet är i livsfara, det finns ingen räddning, också mamman hotas av infektion. I sin vånda inför det hemska beslutet slits föräldrarna tillfälligt åt olika håll, företräder olika ståndpunkter, rasar mot varandra. Han försöker resonera med henne i oändligt långa mejl, hon bär det dödsdömda barnet i sin kropp. Till slut återstår bara att avbryta graviditeten.
Några månader senare är Rose gravid igen. Det blir tvillingar, och i maj, mindre än ett år efter det föregående dramat på liv och död, föds de som små prematurer 13 veckor för tidigt.
En hjälte, en ynklig idiot
I Ihmettä kaikki möter vi en berättare som är både dum och klok, en hjälte som ibland resonerar som en ynklig idiot, eller bara en man som överrumplas av livets framfart. Och i beskrivningen av en extraordinär krissituation framstår också idyllen så tydlig. Efter de första skräckfyllda mötena med de sköra prematurerna kommer den växande tillförsikten när känguruvården (hud-mot-hudseanserna) inletts. Föräldrarna lär känna sina bebisar och börjar lita på att de kommer att klara sig.
Det handlar om kärlek, vild och rå, i en mäktig legering av biologi och kultur.
Parallellt med händelseförloppet försöker Itkonen formulera sitt credo om vad äktenskap och föräldraskap kan vara. Inte ett projekt, inte ett livsstilsval, inte alltid lätt, ibland rentav hemskt. Men större än allt an- nat om man verkligen måste välja. Berättaren funderar på vänskapens väsen, att ungdomens vänskapsrelationer ”som en sådan kollektiv kärleksberusning man en gång upplevt” ohjälpligen hör det förflutna till. Nu har han sin hustru, sina stora pojkar, sina två små spädbarn. ”Så mycket annat hade jag just inte, och för dem var jag beredd att göra vad som helst, att gladeligen avstå också från den sista av mina vänner.”
Lyckligtvis är det ändå sällan föräldrar tvingas avstå från alla sina vänner. Men ett så skarpt formulerat familjecredo är både värmande och komplext laddat. Det kan i förlängningen utvecklas både till omsorgstagande, jämlikhetsbefrämjande politisk empati på flera nivåer i samhället, eller till rabiat libertarianism inringad av paranoida fiendebilder. Det här är ett konkret val, bästa medborgare!
Lite Schmaltz, mycket neonatalfakta
Inte för att det känns hemskt relevant att bedöma den här boken som estetiskt objekt, men om man har en sådan historia att berätta så skadar det inte om man kan skriva. Itkonen kan. Sitt intresse för familjen – i bemärkelsen nära, ofrånkomliga, förpliktande relationer – har han förvaltat med stor begåvning i många romaner sedan debuten 2003. Liksom intresset för att skriva om känslor långt utöver den hårdkokta grabb- och gubbprosans konvention av träaktig fåordighet och defensiv humor. Itkonen verkar inte uppleva tillfällig blödighet och mångordighet i sin text som något dödligt pinsamt eller omanligt och det är mycket uppfriskande. Lite härlig Schmaltz, mycket neonatalfakta, ett uppriktigt försök att begripa och beskriva ett knappt år av oerhörda händelser på liv och död. Naturligtvis älskar jag den här boken.