Tillhörighetens olika ansikten
Nu ska jag till Amerika! utropar min kusin efter frukosten. Till jobbet!
Min kusin som är mikrobiolog har bott i Massachusetts i 27 år. Ändå är Amerika främst jobb för honom. På fritiden umgås han helst med den rysktalande diaspora som bor i Boston med omgivningar.
Under mitt besök ordnas en litterär afton då jag får berätta om mitt författarskap på ryska. Några år tidigare var jag i Göteborg och pratade om mina böcker på svenska inför Finlandssvenska föreningen. Två helt olika verkligheter – men i båda fallen gällde det utvandrare, expats.
Sådana möten är annorlunda än träffar med majoritetsbefolkningen. Vissa moment förstår utvandrare utan ord medan de som aldrig bott ”i förskingring” har kanske svårt att fatta dem trots ingående förklaringar. Ytterligare ett bevis på att vi människor är i stort sett likadana, oberoende av ursprung.
Ofta får jag frågan om jag har mycket kontakt med Finlands ryska koloni. Då jag flyttade hit kunde jag svenska och hade en färdig krets av glada finlandssvenska jämnåriga som jag känt sedan förut. Däremot kände jag inte en enda ryss här. Men S:t Petersburg ligger ju nära, där bor min mamma, några problem med att bibehålla mina forna vänskapsband hade jag inte. Efter att sociala medier blivit allmänna fick jag mera kontakt med Finlands ryskspråkiga. I dag omfattar min personliga ryska diaspora även folk bosatta i Sverige, Japan, USA. Tack vare internet kan en expat nu för tiden bli sin egen diasporas smed.
I Bostonregionen träffade jag en del landsmän som privat knappt umgås utanför sin språkgrupp. På 1990talet emigrerade ryssar såväl tillsammans som var för sig. Min kusins anhöriga och några av hans studiekamrater är bosatta i USA. De flesta av dem är akademiker som flyttade dit på grund av sitt jobb. Dessutom är det än i dag möjligt för åldrande föräldrar att flytta till sina vuxna barn i USA, en praxis som inte längre tillämpas i Finland.
Diasporan rymmer olika politiska och religiösa åsikter, men på många sätt är den självtillräcklig. Den har egna tandläkare och bilmekaniker. Dess medlemmar går på konserter av Denis Matsujev och Filipp Kirkorov som gästspelar i USA. Ofta gifter sig folk inom den egna språkgruppen och för sitt modersmål vidare till sina barn. Samma mönster gäller även kineser, mexikaner, indier i USA.
Min kusin prisar amerikanerna som är ett tolerant folk. Huvudsaken är att du sköter ditt jobb och betalar skatter. Allt annat är privat. Och så tillägger han: De vet ju att våra barn växer upp till amerikaner. Fastän några unga ryskspråkiga han känner har flyttat tillbaka till sitt ursprungsland.
Jag har aldrig bott inom någon annan diaspora än den finlandssvenska, så i mina ögon är hans levnadssätt exotiskt. Visserligen gick mina barn på hemspråksundervisning med ryska, i Finland. Men ibland är dylika aktiviteter svåråtkomliga. Här i Tölö finns ingen fritidsverksamhet på ryska, suckar en småbarnsmor jag känner i Helsingfors. Allting ordnas utanför centrum.
I Japan har jag en rysk väninna vars tre döttrar är enspråkigt japanska. Min moster som år 1965 flyttade från Leningrad till Warszawa har i dag en helt och hållet polsk dotter, min polska kusin.
Så olika kan det bli. Med åren har jag lärt mig att inte döma dem som inte orkar satsa på sina barns andra modersmål. Har man ingen kontakt med den naturliga språkmiljön blir det ofta en omöjlig uppgift. En annan sak jag lärt mig är att barnen är villigare att utveckla och bibehålla språket om den andra föräldern aktivt intresserar sig för det, i likhet med min finlandssvenske äkta man. Då kan det gå bra att föra språket vidare även utan diasporan.
”Diasporan rymmer olika politiska och religiösa åsikter, men på många sätt är den självtillräcklig. Den har egna tandläkare och bilmekaniker. Dess medlemmar går på konserter av Denis Matsujev och Filipp Kirkorov som gästspelar i USA.”
ZINAIDA LINDéN
författare