Storslagen uppföljare av Seinabo Sey

Svenska soulartisten Seinabo Seys andra album innehåller få lättsmälta låtar à la Younger. Däremot har Sey nu en helt annan självsäkerhet och pondus som lyfter albumet ännu högre än föregångaren. SOUL

Seinabo Sey

I’m A Dream (Universal)

För några år sedan såg jag Seinabo Sey på Ruisrock i Åbo. Hon rörde sig knappt på scenen under spelningen men hänförde med sin stora röst och inlevelse. De flesta i publiken gick i gång när hon sjöng hiten Younger, som något år tidigare nästan hade remixats sönder av diverse artister. Själv rös jag i hela kroppen när hon framförde Hard Times. Få kan uttrycka så mycket känsla som Sey som när hon sjunger orden ”this time I will be louder than my words” (fritt översatt: ”den här gången kommer jag vara mera högljudd än mina ord”).

Det kanske är för att jag alltid gillat just den där råa och avskalade Seinabo Sey som jag också faller i någon sorts trans när jag lyssnar på hennes nya album I’m A Dream. Det blev nämligen tydligt redan när Sey i våras publicerade singlarna I Owe You Nothing och Remember att det här albumet inte kommer vara fullt lika poppigt som föregångaren, men desto mer intressant.

Hyllning till sig själv

”I don’t have to smile for you, I don’t have to move for you” sjunger Sey i I Owe You Nothing. Textraderna i låten utgör egentligen ett budskap som fångar in hela albumet: Sey behöver inte längre le eller röra sig för någon annan. Hon behöver inte anpassa sig eller göra sig mindre. Och hon behöver inte släppa en singel eller ett album som utgår från vad andra vill höra. Hon kan göra som hon vill. Dels för att hon nu uppnått den statusen, dels för att hon verkar ha hittat den styrkan i sig själv.

Många av låtarna på albumet är mer krävande än på hennes debutalbum. I Owe You Nothing har exempelvis ett ganska upprepat mönster där det finns få melodislingor att haka sig fast vid. Remember, där suveräna soulsångaren Jacob Banks också medverkar, är å andra sidan en gospelballad där väldigt mycket händer men inte enligt de traditionella popmönster vi har i dag.

Sey vågar på så sätt ta för sig mycket mera. Hon experimenterar med stråksymfonier i självsäkra Breathe och sjunger om att sakna sin numera döda pappa i rytmiska Never Get Used To. Resultatet är ett koncist album på tio låtar som samtidigt innehåller otroligt mycket variation och dynamik.

Mer politisk än tidigare

Sey har sagt att hon blivit inspirerad av i synnerhet två saker när hon skapat I’m A Dream: Beyoncé och tiden hon nyligen tillbringade i västra Afrika. Det här märks på albumet där Sey framstår som mer politisk och oblyg än tidigare. De tre första musikvideorna som släppts har varit inspelade i Gambia. Sey hyllar kvinnor och sitt eget värde och skönhet i både musiken och videorna. Albumet släpptes också lagom till Sveriges val vilket knappast var ett sammanträffande.

Sey har fått hjälp i studion av hitmakare som Magnus Lidehäll, Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Oskar Linnros men ändå känns albumet originellt och fräscht. Vem som gjort vilka kreativa beslut för att nå det resultatet förblir okänt, men tillsammans har de skapat en helhet som visar att Seinabo Sey kan göra vad som helst.

Hon har nu blivit mer högljudd än sina ord, på alla sätt och vis.