Sir Paul behöver inte låta modern
När Paul McCartney struntar i att försöka låta modern och helt enkelt låter sin tidlösa melodikänsla råda föds fortfarande starka sånger.
POP
Paul McCartney
Egypt Station (Capitol/Universal)
Det har hunnit gå fem år sedan Paul McCartney senast gav ut ett helt album nyskriven musik, och säker på att det skulle bli några fler kunde man ju inte vara – förrän nu, då hans sjuttonde soloalbum Egypt Station sedan några dagar finns tillgängligt.
Den i dag 76-åriga legenden har själv beskrivit projektet som en tågresa, där varje station är en ny låt. Och också om det under lyssningsprocessen är lika bra att strunta i den ramidén kan den ha bidragit till att skivan blivit en aning mer varierad – och kanske ojämnare – än många av hans tidigare utgåvor.
Under senare år har Paul samarbetat med yngre kändisartister som Rihanna och Kanye West, och nu står hitmakaren Ryan Tedder (som gett material åt bland andra Beyoncé) i tur – i låten Fuh You. Men de tidstypiska refrängeffekterna känns i det här sammanhanget sökta, och blir snarast ett bevis på att Paul inte har något att vinna på att försöka ”hänga med i tiden”.
Hans styrka har tvärtom alltid varit fingertoppskänslan för pop med tidlös kvalitet.
Mörkare ådra
När han struntar i att vara ”modern” och helt enkelt låter melodikänslan råda föds fortfarande starka låtar, det framkommer redan i den öppnande, vackra pianoballaden I Don’t Know. Här påminner han oss om att också han har en mörkare ådra – det var ju heller inte, som myten hävdar, så entydigt han som i Beatles alltid skulle ha stått för det glättigare materialet och John för svärtan.
Efter den bandperioden har han – under nästan 50 år! – egentligen inte behövt bevisa någonting för någon. De flesta av oss är nöjda bara han låter som den Paul vi så väl känner, och kan han emellanåt göra det på något lite mer udda och fräscht sätt (som i singer-songwriternumren Confidante och Dominoes) så är det bara bonus.
Men skivans höjdpunkt har han sparat till sist. I den episodiska sviten Hunt You Down/Naked/C-Link väver han ihop till synes disparata musikaliska element, så att resultatet blir en generös – men ändå smidig och tät – blandning av stilar och idéer. Det är nästan så man kommer att tänka på B-sidan till Beatles-klassikern Abbey Road.
Skrovligare med åren
Hans röst har blivit en aning skrovligare med åren, vilket i mitt tycke klär honom utmärkt – är man 70+ ska det också få höras. Däremot kunde helheten ha vunnit på om några mer umbärliga sånger rensats bort, men det är naturligtvis inte så lätt att för en legend med rykte om att nästan ha uppfunnit popmusiken föreslå att några av hans kompositioner borde plockas åt sidan. Så kanske har producenten Greg Kurstin inte ens försökt.