Margaretha, 100 – ”Lucia var mitt stora uppdrag”
När Margaretha Jaatinen på 1960-talet knöts till Hufvudstadsbladet som korrespondent i mellersta Finland hade hon endast studentbetyget som merit, plus en brinnande lust att skriva. Hon anställdes av Torstein Steinby, som hade varit rektor för hennes gymnasium. I morgon fyller hon 100 år.
Det är en strålande glad och pigg hundraåring som tar emot oss i sin trivsamt inredda enrummare i äldreboendet Hagaro i Helsingfors. Margaretha Jaatinen är inte enbart glad över att fylla hundra år, man brukar inte ha så många friska år kvar efter det, men hon blickar tillbaka på ett händelserikt och gott liv, som har inneburit både glädje och sorg.
Att hon blev anställd som landskapsreporter för Hufvudstadsbladet, med Jyväskylä som stationeringsort, räknar hon som en av de mera lyckade händelserna.
– Jag kände ju chefredaktör Torstein Steinby, han hade varit min rektor i Broban när jag tog studenten och han såg till att jag fick ett stipendium för uppsatsskrivning. Någon annan utbildning hade jag inte, men nog en stark vilja att skriva. Jag kallades upp på redaktionen för ett samtal och så var saken klar, minns Margaretha Jaatinen.
Det här var i slutet av 1960-talet. Då var de tre barnen vuxna och familjen bodde för tillfället i Jyväskylä, efter att tidigare ha bott också i Mänttä och Kauttua. Maken Birger Jaatinen jobbade inom pappersindustrin och han var tvungen att flytta mellan arbetsgivaren Serlachiusbolagens olika fabriker. Margaretha var redo för nya utmaningar och att bli landskapsreporter passade henne perfekt, även om hon föga anade vad hon kastade sig in i.
– Jag hade ingen aning om hur man skriver för en nyhetstidning, så jag tog fram en tidning och tog modell av hur man skrev ingresser och satte rubriker. På den tiden var Husis en rikstidning och man hade landskapsreportrar på många olika orter i landet. En av de första riktigt stora händelser jag bevakade var de åtta dödsskotten i Pihtipudas 1969, där fyra polismän sköts till döds. Det var en våldsam start på den journalistiska karriären.
När Jaatinens i början av 1970-talet flyttade till Helsingfors och slog sig ner i ett parhus i Munksnäs blev Margaretha fast anställd på redaktionen. Hon bevakade främst skoloch utbildningsfrågor, blev bekant med rektorer och tjänstemän i staden och gick ofta över till Riksdagshuset för att få en kommentar av riksdagsledamöter eller utbildningsministrar. Men skolor besökte hon inte.
– Nej, bevakningen skedde nog inte på gräsrotsnivå på den tiden, vi pratade aldrig med skolelever. Däremot minns jag att jag skrev en serie om utflyttningen till Sverige och främst då hur de finska barnen klarade sig i skolan där, berättar hon.
Luciamamma i sju år
Det som många läsare kanske bäst kommer ihåg Margaretha Jaatinen för är nog hennes insats som luciamamma, ett uppdrag som hon tog över efter Marcella Norrmén ochskötte i sju år.
– Lucia var nog mitt stora uppdrag på HBL. På den tiden skötte tidningen hela luciaturnén, från valet och kröningen till alla uppträdanden och själva insamlingen. Under några veckors tid följde jag lucia vart hon än gick och vi bevakade varje sjukhusoch daghemsbesök, allt redovisades i tidningen, berättar Margaretha Jaatinen och minnet får hennes ögon att glittra.
Det var speciellt en lucia som kom att stå henne nära, Käte Nyberg som valdes till Svenskfinlands lucia 1976.
– Käte var blond och glad, alla tyckte om henne. Vi håller fortfarande kontakten, hon bor numera med sin familj i Los Angeles och jag reste en gång till Hollywood för att hälsa på henne. Och Käte hälsar på mig varje gång hon är på besök hemma i Finland!
Efter åren med lucia väntade ännu en utmaning för Jaatinen i Hufvudstadsbladets tjänst, hon blev redaktör för landskapssidorna. Det betydde kvällsjobb då hon höll till i sätteriet och redigerade nyhetssidan från landsbygden, korrigerade språket och skrev rubriker, men också att hon höll daglig kontakt med korrespondenterna runtom i landet.
– Jag tyckte om det jobbet också, det var förstås nytt i början, men jag lärde mig snabbt.
Nyheter i mobil och på papper
Som pensionär fortsatte Jaatinen att följa med nyheter, både i den egna tidningen och i Helsingin Sanomat. Det är en vana som sitter i än i dag.
– Jag läser HS på mobilen, men HBL vill jag fortfarande ha som pap-
perstidning. Dagligen läser jag ledaren och insändarna, ibland film- och litteraturkritik och så följer jag med sporten, speciellt förtjust är jag i Kimi Räikkönen, men jag håller nog ett öga på tennis och Rafael Nadal också. Däremot hoppar jag över de riktigt långa artiklarna, dem orkar jag inte längre läsa, säger Jaatinen.
Hon flyttade in på Hagaro för tio år sedan, då hon fyllde 90 år och tyckte att hon inte längre klarar sig ensam hemma. Hon trivs i den relativt rymliga ettan som hon har fått inreda med egna möbler och hon är nöjd med vården, som alltid fungerar på svenska.
– Många av skötarna har invandrarbakgrund, men de har kommit via Österbotten och de pratar alla en riktigt god svenska. Snart blir det dags för den årliga räkfesten, där det serveras riktiga snapsar och vi får sjunga snapsvisor. Jag och min syster Mary Nybergh älskar att sjunga Gudingen, det är hon som har skrivit texten till visan och vunnit årets snapsvisa med den!
I augusti gick Margarethas körkort ut och hon valde att inte förnya det längre. Bilen sålde hon redan för två år sedan och hon insåg nu att hon inte längre är i skick att köra. Synen och hjärnan är det inget större fel på, Mary och hon jobbar med hjärngymnastik dagligen, men hundra aktiva år har satt sina spår.
– Benen fungerar inte längre som de ska och hörseln är dålig. Jag har nyligen motvilligt börjat använda rollator och inser nu att den nog hjälper mig.
Margaretha tar tag i det tidigare så förhatliga hjälpmedlet och rullar i väg mot den grönskande innergården vid äldreboendet. I hissen kastar hon en granskande blick på spegelbilden och försäkrar sig om att håret ligger som det ska.
– Man vill ju inte att håret spretar åt alla håll. En kvinna är alltid en kvinna, oberoende av ålder, förklarar Margaretha Jaatinen för fotograf Weckström, som ska ta jubileumsbilden av henne.