Ett livs böcker
Jag har äntligen fått in dem i bokhyllor. Det är rätt många av dem som jag absolut inte skulle välja att ha i min bokhylla och det är en del som inte är där ännu för att de finns i nån låda nånstans. De nyaste finns på min platta. Några få av dem har gjort livsavgörande avtryck, andra har varit viktiga, medan en del bara hängt med. Det är nog inte en särskilt representativ bokhylla, det är kanske högst fyra böcker som borde finnas i vems som helst hem. Få Pulitzer Prize-vinnare och knappast någon Nobelpristagare. Men den är oerhört representativ för mitt liv. Som en dagbok.
Det har tagit mig tre och ett halvt år att få in mitt livs böcker i bokhyllor. Okej, delvis beroende på det olämpliga avståndet till bokhylleshopping, men allra mest för att jag tyckte att jag ville ha ett hem utan böcker när jag flyttade hem igen. Jag var så trött på alla ord. Vad skulle kunna skrivas, vad skulle kunna sägas som på det obetydligaste sätt fångade in livet eller gjorde rättvisa åt de världsliga och personliga tragedier jag stött på.
I mitt barndomshem var vi omringade av böcker och jag var alltid av den uppfattningen att en bättre barndom än det kunde man inte ha. Jag ville själv omge mig och min familj med böcker. Och nu gör vi det. Efter tre boktomma år. Efter tre år av att inte riktigt ha orkat se på den där röran som jag tyckte böcker skapade. Efter att hellre ha sett på en tom vit vägg.
Kanske jag inte heller förmådde mig att samla bitarna av mitt eget liv. De bitar som de där böckerna på nåt sätt stod som symboler för. Tills nu. Jag hade kastats upp som i en virvelvind och mitt liv i bitar efter mig. Jag visste inte vad jag skulle göra av allting.
Det är verkligen ett sammelsurium av böcker och jag känner mig så otroligt nöjd att de alla får plats i min bokhylla. Alltså att de har getts en plats där. För i dagsläget är det många av dem jag aldrig skulle välja. För jag känner mig inte alls bekväm med allt som finns där. Men de är alla pusselbitar av vem jag blivit. Mångfalden gör att jag känner mig oändligt rik. De obekväma böckerna får stå där som påminnelser om att livet går vidare, att det som jag en gång tyckte mig veta om Gud och livet ser annorlunda ut i dag. Inte bättre och inte sämre, bara så väldigt annorlunda. Att det jag tänker i dag kommer att ha mognat och ändrat färg om några år. Det känns tröstande.
Det känns fint att jag inte behövt slänga bort nån bok. Jag har inte rensat i min boksamling. Böckerna är alla betydelsefulla och älskade för att de betydde nånting för mig nån gång. Men det fanns en tid då de låg begravda, nere i lådor som jag inte hade den minsta lust att öppna. Och nu har de landat, som av sig själv.