Soini underminerar trovärdigheten i den finska människorättspolitiken

ABORT Minister Timo Soinis manifestationer i abortfrågan har väckt mycken offentlig uppmärksamhet. Många tycks mena att Soinis beteende kan ursäktas med att det rör sig om en känslig fråga där också utrikesministern bör ha en personlig åsiktsoch yttrandefrihet.

Jag har under åtta års tid som medlem av FN:s övervakningskommitté för kvinnors rättigheter (Cedaw) haft en unik möjlighet att få en insikt i vad abortmotståndarnas restriktiva riktlinjer innebär i praktiken. I det perspektivet ter sig kritiken mot Soini inte obefogad.

Låt oss ta situationen i Nordirland som exempel. Nordirland åtnjuter som en del av Storbritannien självstyre i vissa frågor: abortfrågan utgör en.

I Nordirland regleras rätten till abort i en lag från 1861, som fortfarande är i kraft (Offences Against the Person Act, Oapa). Den stadgar om livstids fängelsestraff för den som genomför eller medverkar (medhjälp) till en abort. Den enda situationen där domstol funnit en abort laglig har varit då den varit nödvändig för att rädda livet på modern eller där det funnits högst sannolika risker för allvarliga och bestående men för moderns hälsa om graviditeten fortgår.

En kvinna som blivit gravid genom våldtäkt eller som en följd av incest har däremot ingen möjlighet att få abort. Inte heller i en situation där fostret på grund av grav utvecklingsstörning inte kommer att kunna födas levande, är det tillåtet med abort. Hela frågan är tabubelagd, kvinnor vågar inte informera och konsultera hälsopersonal vid oönskade graviditeter, eftersom man är rädd för att personalen – vid straffhot – måste anmäla om man misstänker att abort genomförts eller planeras. De frivilligorganisationer och kliniker som försöker sprida saklig information i abortfrågan mobbas systematiskt av en ”pro-life”-rörelse, som fortgående ordnar demonstrationer vid de platser där de förstnämnda verkar. Statsadvokaten (justitiekanslern) ägnar mycken energi på att jaga ”brottslingar” som eventuellt brutit mot Oapa.

Inom olika domstolar och människorättsorgan har man småningom nått allt större enighet om att abortförbud i ovannämnda situationer är att jämställa med grym, omänsklig eller förnedrande behandling, som kränker kvinnors rättigheter. Man kräver också att man bör upphäva straffrättsliga sanktioner mot kvinnor och hälsopersonal som låter utföra eller utför abort. På det sättet kan man undvika att verksamheten sker ”under jorden” med hjälp av kvacksalvare och garantera att den kvinna som har hälsokomplikationer vågar söka vård.

Den finska människorättspolitiken delar denna syn. Detta hindrar inte att det fortfarande finns utrymme för att med olika medel nationellt begränsa antalet aborter utan att kränka kvinnors självbestämmanderätt och det står klart att höga abortsiffror i vissa länder tyder på att familjeplanering och undervisning rörande sexuell och reproduktiv hälsa inte fungerar särskilt bra.

Mot den här bakgrunden är det minsta man kan begära av en utrikesminister, som i samband med ett officiellt statsbesök i egenskap av privatperson önskar delta i abortmotståndarnas manifestationer, att han gör kristallklart att han tar avstånd från den typ av kränkande abortförbud som beskrivits ovan och som är vardag i flera europeiska länder. I annat fall underminerar han inte bara ministerns trovärdighet utan även trovärdigheten i den finska människorättspolitiken.