Politisk folkvandring
POLITIK Gör en enskild politiker inte som folket vill blir han ofta bortvald. Värre blir det när stora partier inte beaktar folkets önskemål, då blir det en politisk folkvandring. Folket vandrade den senaste tiden i nästan alla EUdemokratier bort från gamla etablerade storpartier (folkpartier) till nykomlingar och tidigare småpartier, ofta högerextrema. Orsaken är enkel, efter varje val gjorde de stora folkpartierna vad de ville och inte det som folket önskade. De stora partierna blev i många länder döva, blinda och stora på sig med åren. Ingen av dem lyssnade längre till folket. Så kan man långsiktigt inte göra om man vill bli återvald i en demokrati. En demokrati är fortfarande ett land där man accepterar folkmajoritetens önskemål.
Ett klassiskt exempel var valet i Tyskland. Angela Merkel et consortes vill, helt döva, fartblinda och envisa som åsnor, ta emot alla migranter som kommer, medan folkmajoriteten absolut inte vill ha det så. Resultatet blev att de högerradikala plus småpartierna växte till sig ordentligt, medan regeringspartierna blev ordentligt flådda. Samma sak har tidigare hänt i Finland när Sannfinländarna blev stora, i Sverige när Sverigedemokraterna växte till sig, och i Frankrike när Emmanuel Macron tog hem segern. Ofta vill man efter valet rädda vad som räddas kan och försöker utesluta extrempartierna från regeringen. Regeln är dock att ju mera man försöker utesluta dem desto större blir de vid nästa val, men kommer de med i regeringen minskar de. Om man försöker bojkotta dem blir folket helt enkelt ännu mera frustrerade och väljer dem förstärkt vid nästa val.
Folkets tankegång är enkel och logisk: När den sittande regeringen inte lyssnar och tar hänsyn till vad man önskar väljer man någonting annat, så att de gamla får sig en ordentlig läxa.
Huvudorsaken till folkets missnöje är i dagens läge i nästan alla europeiska länder tudelningen inom flyktingpolitiken. Andra viktiga orsaker är de evigt ökande inkomstklyftorna och de höga bostadspriserna i städerna som sedan ger höga bostadshyror.
Boendekostnaderna i storstäderna steg i många år väsentligt mera än lönerna och ännu mera än pensionerna. Många människor är besvikna över att de, trots heltidsjobb, inte längre klarar av att leva på sin lön och ännu mindre på sin pension, fast de har arbetat 45 år. Den skenbart stigande välfärden är ofta lån och beror inte på att reallönerna stigit under de senaste åren, utan på ökad skuldsättning. Den stiger år för år.
Folket begriper mycket bra att man behöver vara återhållsam så att landet förblir konkurrenskraftigt, det begriper bara inte varför de högst avlönades löner behöver höjas kraftigt varje år (för att spara?), medan gräsrötternas löner eller pensioner stagnerar eller skall sänkas. De förstår inte heller varför de skall vara ärliga och betala skatt så länge storkapitalet får slänga sina slantar helt lagligt, skattefritt och obegränsat genom skattehålen. Länder där beslutsfattarna inte börjar befatta sig med ovannämnda problem kommer så småningom att få större problem än att bara bli bortvalda.