Ralf Forsströms testamente är en unik utställning
Almska huset i Lovisa, ett levande och aktivt kulturhus, är fram till och med oktober fyllt med spännande exotik, nordisk teater och klassisk modern bildkonst.
Den första utställningen i en planerad serie på sammanlagt fyra kulturhem från Lovisa-trakten visas nu i Almska huset. Scenografen och regissören Ralf Forsström har under samlingsnamnet Villa Forsström delvis återskapat sitt Lovisahem kompletterat med en balinesisk utflykt och en generös portion operaoch teaterscenografi och dräkter. Det hela är, som det anstår en av våra främsta scenografer, dramatiskt iscensatt och effektfullt arrangerat.
Forsström, som i somras firade sina 75 år, kan samtidigt se tillbaka på ett 55-årigt aktivt yrkesliv i teaterns och kulturens tjänst.
Det är till många delar en okonventionell utställning. Redan spännvidden bäddar för att man kan gräva både djupt och brett i materialet – och se sammanhang som kanske inte för alla är självklara, tydliga.
Man kan uppfatta utställningen som en memoarbok, dagbok, minnesanteckningar eller ett slags konstnärligt testamente. Den största och mest omfattande avdelningen består av teaterrelaterade iscensättningar. Ett stort antal produktioner för Helsingfors stadsteater, där Forsström antingen stått för scenografi och dräkter eller dessa och ytterligare regin, intar en central plats i den stora salen på övre våningen.
Särskilt kunde man lyfta fram de av samtida kritik högt prisade scenbilderna och dräkterna för Aulis Sallinens opera (i Nyslott) Kungen reser till Frankrike. Föreställningen var scenografens fest, skrevs det bland annat när det begav sig. Den var helt nyskapande för sin samtid, en blandning av klassisk operaglamour och en undergroundvärld som inte var känd av så många när det begav sig.
Stockholms stadsteater kom under många år att vara en viktig scen för Forsström och är givetvis rikt representerad. Svenska Teatern, Lilla Teatern liksom Nationaloperan (Helsingfors), Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska teatern (Stockholm) – och många fler lyfts fram. En unik möjlighet att komma teatern och den konstnärliga processen nära helt enkelt. Det är ovanligt att man, i en och samma utställning, kan ösa ur ett sådant ymnighetshorn som det Forsströmska.
Memoaren och dagboken
Om teateravdelningen är som en memoarbok kanske bildkonstdelen kan ses som dagboken.
Alla utställda verk, jag räknar till över 30 olika konstnärer, har en egen individuell historia, är ofta gåvor till Forsström av konstnären själv och relaterade till ett samarbetsprojekt. Det rör sig om många bekanta och kända namn, konstnärer som förekommer i stora museisamlingar och som gjort bestående avtryck på konstscenen. Det är spännande och givande att botanisera i samlingen – bland de äldre namnen finns sådana som Åke Hellman, Kjartan Slettemark och Tove Jansson, bland de som fortfarande i dag är verksamma kan nämnas till exempel Marika Mäkelä, Jukka Mäkelä, Cecilia Edefalk och David Hockney. De senaste åren har Forsström arbetat rätt ofta med gestaltningar av konstutställningar av samtida folkkonst, Art Brut, så kallad ITE-konst. De har en egen sevärd avdelning på utställningen.
Asiatisk konst
Redan i ett tidigt skede har Forsström fattat intresse för asiatisk konst, under många och långa resor i världsdelen, har han ofta samarbetat med lokala konstnärer både i teaterproduktioner, utställningar – och mest bestående i utsmyckningen av den ortodoxa kyrka han låtit bygga i anslutning till sitt sommarhem i Kajanaland.
Konsten och konsthantverket från den här delen av världen är kanske att uppfatta som något av ett unikum i vårt land. Sällan, om ens någonsin, kan man ta del av en samling av den här omfattningen och kvaliteten som i Almska huset just nu. Vi rör oss i en värld där gränserna mellan privatliv, religion och scenkonst liksom suddas ut och inbjuder till en stark helhetsupplevelse som, med stöd av den musik vi hör, nog inte kan lämna någon oberörd. Man kunde tala om ett helhetskonstverk; en teaterscen, ett konstmuseum, en salong och ett tempel, allt på en gång och alltihop samlat i Lovisa just nu.
Detta är en utställning man inte borde missa, och egentligen skulle det vara självklart att den också skulle visas på andra museer, när den nu en gång har sammanställts. Om man kan föreställa sig en blandning av Kulturernas museum, Teatermuseet och Kiasma/Ateneum – landar man ganska rätt.
Vi rör oss i en värld där gränserna mellan privatliv, religion och scenkonst liksom suddas ut och inbjuder till en stark helhetsupplevelse som, med stöd av den musik vi hör, nog inte kan lämna någon oberörd.