Ifrågasatt godhet
TEATER
Minna Canth: Papin perhe.
Dramatisering och regi: Heini Tola. Scenografi: Raisa Kilpeläinen och Veera-Maija Murtola. På scenen: Mirjami Heikkinen, Seppo Merviä, Tatu Mönttinen, Jukka Pitkänen, Ella Pyhältö, Outi Vuoriranta. Premiär på Avoimet ovet den 12.9.2018
Minna Canths drama Papin perhe (Prästens familj) från år 1891 sägs handla om generationsmotsättningar och religiös trångsynthet, och om konflikten mellan gammal- och ungfinnar. Att en äldre generation försöker tvinga in den yngre i sina fållor med samma absoluta övertygelse som Canths präst hör väl till ovanligheterna i dag, ändå finns här mycket man kan känna igen i relationerna inom familjen Valtari. På sätt och vis kan samma mönster appliceras på alla dysfunktionella familjer och samfund.
Regin och dramatiseringen för den här uppsättningen på Avoimet ovet har Heini Tolas raka handstil. Delvis är det en följd av att skådespelet är historiskt, linjerna i handlingen, replikerna och personteckningen är tydliga och enkla. Canth och Tola har samma behov att förklara och lite undervisande tonfall. Vi har pappan och prästen Henrik Valtari som villigt offrar kontakten med sina barn och sin frus sinnesfrid för att fullfölja det han tycker är rätt, frun, senare följd av äldsta dottern (Outi Vuoriranta), som förgäves försöker medla och därigenom bara gör ont värre, de två yngre barnen som revolterar. Genom sin protest följer de sina strävanden, men sonen Jussi (Seppo Merviä) visar att äpplet i vissa fall inte faller så långt från päronträdet – åsikterna är andra, men tonfallet märkligt likt pappans.
Den mest intressanta rollen är utan vidare Jukka Pitkänen som prästen. Att gestalta en tyrannisk familjefar och präst i dag, och lyckas göra honom både trovärdigt och nyanserat är ett konststycke i sig. Trots att man tycker att han har helt fel – och agerar helt mot sina egna intressen – kan man förstå honom och känna med honom. Pitkänen spelar på en bred skala mellan hård och mjuk, märkligt inkännande och helt utanför vad alla de andra i familjen upplever. Han undgår skickligt fällan att framstå som ofrivilligt komisk. Ändå är till exempel hans sätt att systematiskt omyndigförklara familjens kvinnor och flickor både tragiskt och komiskt, (”Man borde inte säga vad som helst, fast man är kvinna”, som han säger till sin hustru).
Ella Pyhältös mamma är en mer självklar roll, hennes sits mellan barken och trädet är plågsam men mer bekant. Mirjami Heikkinen som Maiju, familjeflickan och lillasyster som blir skådespelare, är glad och sprallig, nervig och nervös, en ingenue-roll i klassiskt snitt.
Raisa Kilpeläinens och VeeraMaija Murtolas scenografi med fåglar som flyger ger uppsättningen rymd och frihet. Den refererar till Franciscus av Assisis bön om att få ställa sig i Guds tjänst, en uppgift som Canth bemästrar bättre än prästen.
Papin perhe lämpar sig utmärkt för äldre skolelever. Det här är en pjäs många kan identifiera sig med också i dag. Samtidigt är den en historielektion om kvinnans långsamt förändrade roll i familjen och samhället.