Säregna stämningar i nya verk för röst och gitarr

SAMTIDA KONSTMUSIK Hemma i Norden

Ny nordisk musik för röst och gitarr. Tuuli Lindeberg, sopran & Petri Kumela, gitarr. Dowland, Supponen, Tómasson, Kortekangas. Camerata 11.9.

Röst och gitarr har genom tiderna varit en högst naturlig kombination, oavsett genre, men av någon anledning har de nutida konstmusiktonsättarna inte brytt sig nämnvärt om den. För att råda bot på detta har Petri Kumela och Tuuli Lindeberg beställt ny musik för röst och gitarr av sex nordiska tonsättare, vars alster kombineras med övrig musik för sammansättningen och uruppförs vid konserter runtom i Norden.

Vid tisdagens konsert i Cameratasalen hade turen kommit till renommerade islänningen Haukur Tómasson (f. 1960), vars Hús var ett gediget strukturerat, kvarttimmen långt konstruktivt språkbråkande verk, där fyra korta textrader stöttes och blöttes enligt alla konstens regler.

Tómasson lyckades med konststycket att vara samtidigt kompromisslöst modern och publiktillvänd – när Kumela hackade på strängarna med ett tillhygge kändes det som en absolut nödvändighet i sammanhanget – och de diskreta elektroniska kompletteringarna skapade en i sig säregen atmosfär kring de mestadels meditativt färgade skeendena, även om jag inte är säker på om de tillförde helheten något oumbärligt.

Kreativa galenpannan Lauri Supponen (f. 1988) hade tagit ut de uttrycksmässiga svängarna betydligt mer vidlyftigt i den brett upplagda Dwell or How All Birds have Flown to Panama. Hans fyndigt småjoxiga textkollage på bland annat latin och medeltida holländska speglades på ett lyckat sätt i den föredömligt fördomsfritt koncipierade musiken, som obehindrat rörde sig över stilbarriärerna utan att för den skull kännas alltför splittrad till upplägget.

Supponenstycket hade uruppförts tidigare, vilket gällde även Olli Kortekangas fyrsatsiga svit T’have seen what I have seen, vars tredje sats var en renässansfärgad Air för sologitarr. Titeln är hämtad från andra sången (Ofelias monolog My lord, I have remembrances of yours ur Hamlet, medan de övriga är signerade Michael Baran) och erfarne vokaltonsättaren Kortekangas har med enkla medel skapat starkt påtagliga och tillräckligt varierade stämningar.

Lindebergs vokala och språkliga virtuositet och emotionella inlevelseförmåga firade sedvanliga triumfer medan Kumela förtjänstfullt tacklade de väsensskilda gitarrpartierna, även om luta trots allt hade suttit bättre i såväl Kortekangas som i den välvalda inledande Dowlandsången In darkness let me dwell. Hemma i Norden är ett projekt av ett slag vi absolut vill se mera av och nu väntar vi bara på skivdokumentering.