Full fart framåt.
Det är bråda tider för Hjallis Harkimo, aktuell med en ny bok och hoppfull om att någon ska köpa hans andel i ishockeyklubben Jokerit. Han har ännu inte beslutat om han ställer upp i vårens riksdagsval. Men gör han det så blir det i Liike Nyt och då hoppa
JOHN-ERIK JANSéN
john-erik.jansen@ksfmedia.fi
Antalet registrerade arbetslösa vid arbets- och näringsbyråerna är nu 45000 färre än för ett år sedan. Antalet långtidsarbetslösa, personer som har varit utan jobb i minst ett år, uppgår till 77 000, en minskning med 29 000 sedan fjolåret.
Högkonjunkturen som nu är inne på sitt tredje år har bitit på arbetslösheten. Arbetslöshetsgraden låg i juli på 6,5 procent, vilket är lägre än den strukturella arbetslösheten som uppskattas till cirka 8 procent.
Arbetslösheten betraktas som strukturell när den ekonomiska tillväxten inte längre gör att arbetslösheten minskar utan att inflationen påverkas. Inflationen tar fart när efterfrågan på arbetskraft blir så stor att löneökningarna börjar pressa upp företagens kostnader.
Men då samstämmiga prognoser visar att 2018 sannolikt utgör högkonjunkturens kulmen är det troligt att arbetslösheten inte minskar i samma takt som hittills. Tecken på det syns redan, majoriteten av de små och medelstora företagen tror att deras personalstyrka hålls oförändrad under det närmaste året.
När tillväxten och skatteintäkterna avtar accentueras de strukturella underskottsproblemen i den finländska samhällsekonomin. Det handlar om försörjningskvoten, relationen mellan de resurser som läggs in i ekonomin i förhållande till det som tas ut bland annat i form av det kostnadstryck som en allt äldre befolkning för med sig.
I den här ekvationen är en arbetslöshetsgrad på 7-8 procent för hög.
I den färska prognosen från Löntagarnas forskningsinstitut finns en intressant iakttagelse om arbetslöshetens struktur.
Sysselsättningsutvecklingen innehåller en tydlig ålderspolarisering. Under perioden 2010–2018 har sysselsättningen förbättrats i de yngsta och de äldsta ålderskategorierna, 15–24 respektive 55–64 år. Men i kategorin 25–54 år har sysselsättningsgraden bara blivit måttligt bättre, eller till och med försämrats.
En förklaring är att ökningen i den yngsta kategorin beror på att personer som inte tidigare har haft jobb nu har kommit ut på arbetsmarknaden. Framför allt gäller det här gruppen unga män. Ökningen beror också på att det har varit lättare än tidigare att få jobb direkt efter avslutad utbildning.
Sysselsättningsgraden i gruppen 55–64 år är nu rekordhöga 65 procent, då den låg på 42 procent före depressionen på 1990-talet. Här ser forskarna flera orsaker. Pensionsreformerna har lett till att de äldre stannar kvar i arbetslivet längre än tidigare. Många lyckas också få nytt jobb om de blir arbetslösa, men då gäller det ofta deltidsjobb eller kortvariga anställningar.
Men varför förbättras inte sysselsättningen i gruppen 25–54 år?
Löntagarnas forskningsinstitut har inget svar, bara antaganden. Fenomenet är antagligen ett utslag av matchningsproblemet som är en komponent i den strukturella arbetslösheten, man får inte jobb trots att ekonomin växer. Det kan bero på permanenta förändringar i yrkesstrukturen, jobb som man gjorde före krisen finns inte längre kvar, och man har inte den kompetens som krävs för de nya jobben.
Aktia noterar samma fenomen i sin prognos från slutet av augusti. Det finns rekordmånga lediga jobb i Finland, men arbetslösheten minskar inte i den utsträckning man kunde vänta sig. Här handlar det både om att den arbetssökande inte har rätt kompetens, och om att jobben uppstår långt borta från stora grupper av arbetslösa.
Det är bra att sysselsättningen förbättras för både unga och gamla. Men det är både ett samhällsekonomiskt slöseri och en individuell tragedi att människor som har decennier av produktivt arbetsliv framför sig är utestängda från dagens arbetsmarknad. Att lägga resurser på att lösa matchningsproblemet är en lönsam investering för samhällsekonomin.