Funkar inte, dude
Den 44:e upplagan av den finländska hockeyligan är redo att starta. Hockeysnacket börjar gå på allt högre varv och samtalsämnena är bekanta. Å ena sidan spekuleras det om vilka klubbar som kan anses vara mästarkandidater, å andra sidan tar man upp evighetsfrågan om att öppna ligan, det vill säga att spela kval mellan de sämsta lagen i ligan och de bästa i Mestis. Därtill har en och annan hockeyprofil uttryckt sin oro för ligans nivå jämfört med andra europeiska ligor. Ännu har ingen tagit upp antalet matcher – men vänta bara. Senast i november, när det är mörkt och eländigt, väcks kritiken mot 60 matcher i grundserien.
Men en sak i taget. Tänk om Ligan öppnas och (sportsligt) avancemang från Mestis skulle vara möjligt? Vad skulle hända i praktiken?
Kvalmatcherna skulle arrangeras samtidigt som ligans playoff. Ligaklubbarna som hamnar i kvalet hade inte haft möjligheten att ”tömma” sina lag på profilspelare (och sparat pengar), utan man skulle förstås göra allt för att undvika en degradering.
En svag grundserie skulle troligtvis avspeglas i publiksiffrorna och vidare i kassan. Att förstärka laget inför kvalet skulle knappast vara möjligt. Att ha genomgått en dyster säsong brukar också inverka på den allmänna stämningen och till och med moralen i laget. Att bryta en negativ trend är bland de tuffaste utmaningarna i lagsport. Alltså vore det inte alls överraskande om ett ligalag åkte ut.
Dessutom skulle det ha varit tufft att under säsongen ens påbörja bygget för följande års lag – ingen vet ju i vilken serie man spelar!
Vilka skulle då följderna vara av att åka ur ligan? För det första skulle samtliga spelarkontrakt sägas upp. Det är i själva verket en lättnad för klubben i fråga. Intäkterna i Mestis är bara en bråkdel av ligans motsvarande. Det skulle vara helt omöjligt att hålla ihop samma lag för spel på lägre nivå.
För det andra skulle det vara oerhört jobbigt att över huvud taget bygga ett lag. Spelarmarknaden i april–maj är tom och att jobba med en ynklig Mestisbudget begränsar naturligtvis möjligheterna. Det är inte realistiskt att bygga ett lag som kunde kämpa om avancemang om ett år med dessa resurser och med restspelare som ännu kan tänkas vara lediga …
Hur skulle det gå för en nykomling i ligan då? Avancemanget skulle bli klart i april–maj då inga toppspelare längre är tillgängliga. De bästa spelarna i ligan har redan gjort klart med sin kommande klubb i oktober–november (!) och övriga spelare med efterfrågan senast i februari. Och även om du spelat en fantastisk kvalserie med fullsatta läktare kan du inte skryta med kassan.
Fastän du skulle ha sålt 20 000 biljetter i kvalet med ett snittpris på 20 euro och sitta på en, i ditt tycke, ansenlig summa fyrk är det småpengar i ligan. Risken är alltså påtaglig att du spelar följande höst i ligan med ett anonymt gäng som förlorar de flesta matcherna. Ingen i ligan välkomnar sådana lag.
I värsta fall har vi alltså en degraderad före detta ligaklubb, som skulle fajtas för sin existens och en liganykomling som inte har resurserna att tävla med de stora pojkarna.
Båda ekvationerna är ohållbara och stavas ofta k-o-n-k-u-r-s.
En stängd Liga har visserligen sina brister och nackdelar, men på sikt tror jag att ligan som helhet ändå mår bättre av att klubbarna kan planera sin verksamhet med ett längre perspektiv utifrån de ekonomiska realiteterna.
Även om jag har en viss förståelse för hockeyromantikerna, som skulle vilja se en öppen liga, ser jag inte hur det skulle fungera i verkligheten. Har lust att citera en nära släkting, som brukade sätta en på plats då och då: ”Funkar inte, dude!”
PS. Stora förändringar präglar laguppställningarna hos flertalet av lagen. Ser framemot en grundserie med flera oförutsägbara matcher.
”I värsta fall har vi alltså en degraderad före detta ligaklubb, som skulle fajtas för sin existens och en liganykomling som inte har resurserna att tävla med de stora pojkarna. Båda ekvationerna är ohållbara och stavas ofta k-o-n-k-u-r-s.” TOM NYBONDAS Skribenten är klubbdirektör i HIFK.