Rödare kan inget vara

Sjuttiotalsrysaren Deep Red har tidigare visats på vita duken i Finland endast i illa medfarna kopior. Först nu får den officiell biopremiär här.

Regi: Dario Argento. Manus: Argento, Bernardino Zapponi. Foto: Luigi Kuveiller. I rollerna: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia.

För att veta vart vi är på väg gäller det att ha koll på var vi en gång gått. Och i den meningen välkomnar man gärna Dario Argentos Deep Red (Profondo rosso, från 1975), i synnerhet som det är fråga om en restaurerad och oklippt version.

Den som kan sin skräckfilm vet att uppskatta Argento, mannen bak om filmer som Suspiria, Inferno och Phenomena. Det är verk som karakteriseras av visuella utflykter och ett generöst estetiserande, inte sällan på bekostnad av stringensen i berättandet.

På den punkten skiljer sig Deep Red lite grann från mängden, men så har den gode Argento också skrivit manus tillsammans med Bernardino Zapponi, Federico Fellinis gamle vapendragare.

I huvudrollen ser vi engelsmannen och Blowupveteranen David Hemmings. Han, Marc Daly, är den intet ont anande musikern som av en slump blir vittne till mordet på ett tyskt medium, aktuell på en parapsykologisk konferens.

Sedan går det som det går, att Marc tillsammans Daria Nicolodis journalist börjar rota i fallet, bara för att trilla över en väv av traumatiserade mammaspojkar, ödsliga byggnader och spegelbilder som berättar mer än tusen ord. Inte att förglömma: en strid ström av likvakor som kryper allt närmare.

Sett ur ett modernt perspektiv är Deep Red en förvånansvärt oblodig affär, må sen vara att Dario Argento har ett utomordentligt gott förhållande till den röda färgen, till dödandets estetik.

Resultatet är en klassisk whodunit – eller ”psykogiallo” som det heter på italienska – som inte sällan för tankarna till självaste Alfred Hitchcock. Vi talar om krypande spänning och aptitretande personlighetsstörningar, komplett med melodislingor av proggarna i gruppen Goblin. Det är nästan så man får lust att tala om ljuv musik.