Huvudlösa flickor med stirrande blick
Konstnären Ulla Jokisalo återvänder ständigt till flickor, döttrar och kvinnlighet. Det visuella språket förstärks av traditionellt kvinnligt hantverk som broderi och av verktyg som sax.
Ulla Jokisalo, Föreställningar om frihet. Helsingfors Konstmuseum, Tennispalatset, Södra järnvägsgatan 8. Till den 27.1.2019
Ulla Jokisalo är främst känd för sitt kombinerande av fotografi med tredimensionellt collage på ett bistert och suggestivt sätt. Olika arkivbilder fogas samman till helheter med hjälp av knappnålar och fotografier utsätts för brodyr som utmynnar i kaskader av trasslig röd tråd.
Vare sig det är frågan om tvådimensionella bilder, om installationer eller om komplicerade collage är det en och samma stämning som genomsyrar Ulla Jokisalos samlade verk. Det är inget lätt konstnärskap – ett av Jokisalos mest katharsiska verk, Desire (1992/1999) föreställer en liten sax tätt invirad i blodindränkt gasbinda. Bland den grupp konstnärer som spenderar sin tid med att blicka ner i avgrunden hör dock Jokisalo till de mer poetiska.
På Helsingfors konstmuseum är Jokisalos separatutställning en kompakt liten retrospektiv utställning med dunkelt grå väggar som fond. Den inledande bilden Les Collections (2018) vid ingången för missvisande tankarna till den avantgardistiska modevärldens kampanjer.
Att stiga in i själva utställnings utrymmet är därmed något av en överraskning som beroende på betraktarens preferenser kan vara antingen en positiv eller negativ sådan. Förhoppningsvis är bristen på modetrams dock välkommen för de flesta besökare (och om inte kan man alltid besöka Fotografiska i Stockholm där mode och reklam representeras). Därmed inte sagt att inledande Les Collections med sitt broderade “Vive la liberté de l’art!” är ett ensamt verk. Det återknyter till en serie inramade collage i vilka Jokisalo placerar djur på modebilder från 1950talet och därmed skapar mutanter iklädda Diors new look. Dessa verk är humoristiska men även gro teska, speciellt på grund av den starka efterkrigstida konnotationen som den svartvita färgskalan tillför.
I samma rum som collageserien finns även andra klädrelaterade verk. Här tar dock Jokisalo en gång för alla farväl av modevärlden och omvandlar plaggen till symboler. Det nya verket Fri som en fågel, sa hippien (2018) är som ett fotografi föreställandes det osynliga barnet i Tove Janssons novellsamling med samma namn: kläder utan person av kött och blod i dem, flytandes i luften, armarna uppgivet hängande längs med sidorna, tovigt hår.
Intill det verket finns ännu mera herrelösa (eller snarare flicklösa) plagg: skor på rangliga långa grenar, en klänning som fortfarande har nålar i sömmarna på styltor nerstoppade i små lädersandaler. Människokroppen lyser med sin frånvaro, men flickan är starkt närvarande.
Kvinnligt hantverk
Flickor är ett tema som Ulla Jokisalo ofta återvänder till. Flicka. Dotter. Barndom. Minne. Trauma. Det förgångna och det förträngda. Det som skaver någonstans och som ger upphov till konstigt uppförande, till ångest, till mörker. Jokisalos visuella språk med dess starka koppling till traditionellt kvinnligt arbete som broderi och sömnad delar åsik
ter, men dess effektivitet är obestridligt. De tomma kläderna, nålarna, saxarna, de trassliga trådarna – tillsammans bygger de upp en pressad stämning. Atmosfären blir ytterligare konkretiserad i utställningens andra rum i vilket skickligt broderade ögon stirrar ut ur fotografier.
Retrospektiven för tankarna till två formidabla kvinnliga konstnärer som även de gång på gång återkom till barndomen och till rollen som flicka och dotter: det är något i Jokisalos installationer som associerar till Meret Oppenheims mörkare verk, och mycket, i såväl fokus som utförande, som påminner om Louise Bourgeois.
I Jokisalos pågående serie Album (1955–1963) finns samma slags kryptiska referenser till barndomstrauma som i många verk av Bourgeois, och även modet att kompromisslöst använda sig av kvinnligt kodade (och därmed nervärderade) medium. Båda konstnärerna har dessutom en förmåga att på insiktsfulla sätt illustrera de konstiga konstellationer som uppstår i barnasinnet när det granskar och försöker förstå de vuxnas värld. Föga överraskande därmed att Album är utställningens höjdpunkt. Det är en serie som är olycksbådande, och därmed viktig.
De tomma kläderna, nålarna, saxarna, de trassliga trådarna – tillsammans bygger de upp en pressad stämning. Atmosfären blir ytterligare konkretiserad i utställningens andra rum i vilket skickligt broderade ögon stirrar ut ur fotografier.