”Jag hade velat gå steget längre”
”Jag hade faktiskt ett större antal verk i tankarna”, skriver Susanna Mälkki i ett epostmeddelande på tal om HSO-säsongens upplägg.
HSOsäsongen präglas av ett angtloamerikanskt tema, som analyserades ingående i gårdagens HBL. Men på programmet står också ett stort antal verk ur standardrepertoaren, speciellt tyska 1800talstonsättare (Wagner, Mendelssohn, Brahms, von Weber, Schumann, Beethoven) och ryska 1900talsdito (Sjostakovitj, Prokofjev, Stravinsky), av vilka flera har spelats flitigt av orkestern tidigare. Varför väljer alltså HSO att spela så många centraleuropeiska standardverk under sitt angloamerikanska temaår? I pressmeddelandet från i våras stod att HSO går på upptäcktsfärd bland klassiker och intressanta nya verk inom den angloamerikanska musiken, men ”naturligtvis framförs även stamrepertoar”. Kunde man inte ha gått ett steg längre och lämnat standardrepertoaren till förmån för den angloamerikanska som förtjänar att lyftas fram? – Det är en fascinerande tanke, och jag hade mycket gärna gått längre med temat än vad vi lyckades göra denna gång. Jag har ofta tänkt på Pierre Boulez som sa ’jag förstår inte vad mina kolleger (dirigenter) tänker på’ när vi talade om varför konsertprogrammen alltid är så lika – jag hade faktiskt ett större antal verk i tankarna som skulle ha förtjänat att bli spelade. Men med tanke på att det finns ett stort antal verk som mycket sällan spelas, har vi lyckats med det viktigaste: att visa att det är värt att titta lite längre bort! När det gäller klassikerna, håller jag däremot inte med om att vi helt och hållet kunde ha slopat dem, eftersom det är orkesterns uppgift att också regelbundet bjuda på vissa klassiker. Vi kan inte avsäga oss det ansvaret.
Platsar till exempel Schönberg, Stravinsky, Prokofjev och Hindemith på programmet för att de vistades i USA eller finns det andra orsaker att spela verk av dem just denna säsong? Vilka i så fall? – Jag öppnar fönster men säger inte till folk vad de borde se. Men vi har fått mycket bra feedback av publiken som ser den kulturpolitiska/kulturhistoriska tanken som finns under ytan och tackar för tankeställare och nya sätt att kombinera saker. Det handlar inte alltid enbart om nationalitet. Det finns inte bara geografiska, men också tidsmässiga och ’musikstilistiska’ länkar, och dessutom influenser från och till. Varje verk är ett verk bland många, det är ’le parcours’ (riktningen, red.anm.) som är intressant, och genom att programmera verk kan vi ge ledtrådar att se/ höra antingen bara verket i sig eller också sammanhanget, om man är öppen för det.