Den kusliga lyckan
■ En alltför lycklig man, alltför bra på att älska, i alltför vackra omgivningar. Agnès Vardas Le Bonheur (1965) är en av de mer kusliga filmerna, en gestaltning av vad Freud kunde ha menat med sitt begrepp ”unheimlich”. Den ger en gåshud, allt mer ju längre den fortskrider. Yle Teema visar filmen i kväll, liksom dokumentären Visages, villages som gick på bio här förra hösten.
Le Bonheur handlar om François, en charmig ung snickare, gift med den vackra, blonda sömmerskan Thérèse. Tillsammans har de två söta barn. Först möter vi dem på en utflykt i naturen, omgivna av blommor. Alla är glada, François leker med sina barn och omfamnar dem, hans fru omfamnar honom, solen skiner. Så träffar Francois Émelie, en ung, vacker, blond kvinna – det nya postbiträdet. De blir kära i varandra vilket inte alls minskar hans kärlek till sin fru och familj. Det är han öppen med: bägge kvinnorna ska förstå att det inte är fel att det nu finns ännu mer kärlek i världen. Och de förstår, var på sitt sätt, att ingenting får hindra François från att älska och vara lycklig.
Det här är ju redan ganska illa. Men det som gör Le Bonheur verkligt kuslig är Vardas estetik. I det längsta är detta en renodlad lyckohistoria. Filmen strålar av klara färger som en impressionistisk målning. Mozarts musik ljuder; vi befinner oss i en rokokovärld av idyllisk natur. Sen inträffar en liten olycka, men när filmen tar slut är lyckan återställd. Allt sker i den bästa av världar och François är glad igen.
La Bonheurs mästerskap ligger i dess gåtfullhet, vilket återspeg las i de högst blandade reaktioner den mött. Är François ett monster eller en hygglig man som gör det bästa av livet? Är filmen en feministisk klassiker eller ett misogynt utbrott? Hånar den sin tids familjeideal eller uttrycker den biologistisk determinism? Förslagen har varit många. Medan man grubblar över dem kan man glädja sig åt filmens tekniska virtuositet. Allt, inte minst den suveräna klippningen, tjänar samma ändamål – att ge oss en film som in i det sista behåller sin gåta.
Agnès Varda (född 1928) är en av de viktigaste franska regissörerna under 1900talets senare hälft. Hon debuterade 1954 med La Pointe courte, egentligen den första Nya vågenfilmen fastän kollegerna Godard och Truffaut kom att stjäla äran med sina debuter några år senare.
En stor del av hennes verk är dokumentärfilmer eller variationer på gränsen mellan dokumentär och fiktion. Den senaste är Visages Villages (2017) – som inleder kvällens Vardapaket på Yle Teema – gjord tillsammans med konstnärspseudonymen JR. Varda och JR reser genom Frankrike i JR:s skåpbil som är en stor kamera. JR fotograferar människor – arbetare, jordbrukare och andra – och framställer enorma affischer av dem som klistras upp på väggar och andra lämpliga ytor.
Förutom detta porträtt av Frankrike är Visages Villages, likt så många andra av Vardas filmer, en meditation över tidens gång och det personliga, individuella åldrandet. Här får det sin tragiska gestaltning i hennes allt sämre syn, något som för en filmare högst handgripligt markerar att tiden håller på att rinna ut. I slutet av filmen möter Varda sin början, fast inte på det sätt hon hade tänkt sig, och då gör tittaren klokt i att ha ett näsdukspaket inom räckhåll.
För den som får mersmak kan påpekas att filmfestivalen Kärlek & Anarki den 29 september visar Vagabond (1986), en av Agnès Vardas viktigaste filmer. Yle Teema 21.00