En odyssé på barnens villkor
Med ett nittiotal bebodda öar erbjuder den grekiska övärlden ett överflöd av upptäckter. Öluffen är ett äventyr för hela familjen: de minsta får åka barnvagn, medan de äldre kånkar på ryggsäckarna.
Alla i Grekland älskar barn! HBL:s Fredrik Sonck luffade i den grekiska övärlden tillsammans med sin familj. Det blev en resa på barnens villkor – med sol, strapatser och strandliv.
Långa stränder med klart vatten är nog bra, men då och då vill också barnfamiljen borsta sanden av fötterna, klämma luften ur badleksakerna och kränga väskorna på ryggen. Att röra på sig och se nya platser är ju resandets sanna tjusning. Att inte veta var man ska sova nästa natt – det är sånt som ger livet sälta.
Det visste nog också legendens Odysseus, vars irrfärder i den grekiska övärlden och på Medelhavet kanske inte var fullt så ofrivilliga när allt kommer omkring. Och att följa honom i de imaginära spåren är faktiskt ett prisvärt, tryggt och lagom äventyrligt alternativ för små irrfärder med barnen. Cyklopen kan med fördel ersättas med ett cyklopöga och en snorkel. Och har man små mellanmål i beredskap kan sirenernas mest galenskapsframkallande sånger i regel avstyras.
Sen är det bara att bege sig ut på öluff i den grekiska arkipelagen.
På barnens villkor
Vårt ressällskap är vid en första anblick inte särskilt rörligt. Det består av fyra vuxna – varav en är gravid och en annan ammar – samt fyra barn i åldrarna sex månader, två år, fyra år och sex år.
Det säger sig självt att det blir en odyssé på barnens villkor, men ändå bjuder den på strandliv, snorkling, promenader genom pittoreska små byar, vulkanutflykter, goda middagar och småbarnskaotiska morgon-
Att följa Odysseus i de imaginära spåren är faktiskt ett prisvärt, tryggt och lagom äventyrligt alternativ för små irrfärder med barnen
Nomadlivet, att inte stanna länge på samma ställe, att ständigt vara på väg, har sin charm. Det verkar också barnen uppskatta. Upptäckandets glädje finns i stort och smått.
mål. Att betrakta det blåa Medelhavet och de höga öarna från en färjas däck är heller inte helt fel.
Och grekerna är ett barnvänligt folk. Att äldre tanter gärna bjuder de tre äldsta flickorna på allehanda godsaker och försöker lära dem grekiska fraser är kanske inte att förundra sig över. Men det är heller inte ovanligt att unga män på motorcyklar och mopeder tar sig tid att fälla upp visiret och göra fåniga miner åt bebisen. Händer mer sällan i Finland.
Vulkaner och bläckfiskar
Vår resa går inledningsvis till Rhodos, men i princip finns det en handfull olika charteröar dit det är lätt att ta sig med flyg. Därefter gäller det att komma ut i övärlden och under våra två veckor blir det besök på öarna Lipsi, Nisyros och Tilos, förutom ett par nätter på Rhodos och ett alldeles kort strandhugg på Kos.
Det visar sig vara tre ganska olika öar. Lipsi är den i särklass minsta och mest pittoreska, med bara ett fåtal restauranger och något enstaka hotell. När vi anländer i början av juni är stränderna så gott som folktomma, men havet badvarmt. Vi bor i två separata rum med balkong på övervåningen hos en dam i sextioårsåldern som hyr ut dem så billigt, 25 euro natten, att vi inte har mage att pruta.
Nisyros är sedan en vulkanö dit många turister främst kommer på dagsutflykter, om man bortser från
de stora segelbåtarna i marinan (ett dyrare och mer krävande sätt att öluffa). Stränderna är det sämre med här, men den 400 meter högt belägna byn Nikia är, förutom vulkankratern, ett utmärkt utflyktsmål. I synnerhet äldsta flickan har alltid velat ”klättra in i en vulkan” och här går det utmärkt att ta sig ner på kraterns botten där jorden darrar och pyser. Svavellukten sticker i näsan. Dessförinnan har vi besökt en ”bastugrotta” på en bergssluttning, en slags jordkällare som är varm som en bastu av termisk energi.
Och trots att Nisyros inte har några stränder att skryta med är det här vi har turen att se resans enda bläckfisk, förutom dem som vi betraktar på tallrikarna. Den här gynnaren ligger välkamouflerad i en håla på botten. Vi dyker ner och betraktar den en stund, och ser den sträcka ut en lång tentakel med vilken den grabbar tag i en sten som den drar över sig, som skydd.
Så är det dags att bryta upp igen. Den här gången går resan till Tilos där vi ordnar logi i ett rum som ligger alldeles intill klapperstensstranden på öns östra sida. Vattnet är klart och ganska djupt och barnen samlar stenar, den ena vackrare än den andra. Det är svårt att välja vilka fem som ska få följa med hem som minne.
Glöm inte babylarmet
En öluff med småbarn blir förstås
ett äventyr med sina begränsningar. Sena utekvällar och långa vandringar i bergen är bara att glömma. Guidade turer bland antika sevärdheter kan vara påfrestande för små människors tålamod. I stället gäller det att skapa rutiner för resan: födointag, vilostunder, inte glömma solkrämen. Men nomadlivet, att inte stanna länge på samma ställe, att ständigt vara på väg, har sin charm. Det verkar också barnen uppskatta. Upptäckandets glädje finns i stort och smått.
– Det roligaste var att söka strandfynd som snäckor, stenar och fossiler. Och att gå på restaurang, säger sexåringen.
Det gäller att planera lagom mycket. I arkipelagen finns ett nittiotal bebodda öar, men om man inte har väldigt gott om tid lönar det sig att göra deletapperna någorlunda korta. Däremot har vi på förhand inte gjort upp en exakt resrutt och inte heller bokat boende. Utanför högsäsong är det inget problem att ordna logi på ort och ställe. Uthyrare står vanligen nere i hamnen och bjuder ut rum. Ofta är priserna förhandlingsbara.
På varje nytt ställe blir det också ett litet äventyr att leta upp det lokala bageriet och hämta färskt bröd därifrån varje morgon.
Och miljöombytena är fascinerande: de klassiskt vita och klara sandstränderna på Lipsi byts först mot de lite grumligare vattnen runt vulkanön Nisyros, där pimpstenen flyter, och sedan till klapperstensstränderna på Tilos, där barnen med flythjälp och föräldrar kan simma långt ut och se bottnen tio meter under fötterna. Och för föräldrarna är det inte fy skam att sitta i det varma mörkret på en balkong eller en terrass efter att John Blund gjort sin runda. Ofta med take-away-mat från någon närbelägen restaurang. Babylarmet hör till den utrustning man ogärna skulle förlora.
Det finns många anledningar att besöka Grekland, men en av de bättre är utan tvekan maten, med allt från klassiker som souvlaki och moussaka till fisk, lamm och skaldjur. Under vår resa är det ändå framför allt bläckfick som står på den vuxna menyn. Den är inte särskilt dyr och serveras i olika former: inlagd, grillad, friterad. Och nästan alltid utsökt mör och saftig. Därtill ingår de åttaarmade blötdjuren lyckliga äktenskap med en annan grekisk klassiker: välkyld retsina.