När pappaklausulen borde omförhandlas
Småbarnsfamiljens vardagskaos och en gammal besvärlig pappas orimliga krav drabbar en halvung man i Jonas Hassen Khemiris nya roman. Den stressade huvudpersonen sprattlar i nätet av kärlek, skuld, minnen och bekräftelsebehov.
ROMAN
Jonas Hassen Khemiri Pappaklausulen Albert Bonniers förlag 2018
Familjen i allmänhet och relationen mellan fäder och söner i synnerhet har alltid tillhört hörnstenarna i Jonas Hassen Khemiris romanbyggen. I sitt eget liv innehar han numera flera av rollerna, i och med att han inte längre bara är son utan sedan några år också småbarnspappa.
Det här har bidragit till en uppluckring och förskjutning i hans syn på förhållandet mellan generationerna, kanske också en osäkerhet, och det är ur den myllan aktuella romanen Pappaklausulen har kunnat gro.
Han definierar här sina gestalter primärt i förhållande till deras positioner inom familjen, vilket innebär att de saknar namn och benämns som ”en pappa som är en son”, ”en farfar som är en pappa”, ”en flickvän som är en mamma”, eller ”ettåringen” och ”fyraåringen”.
För att så effektivt som möjligt kunna frilägga de trådar som på gott och ont binder familjemedlemmarna till varandra – kärlek, skuld, minnen, behov av bekräftelse och omsorg – och samtidigt skildra den hetsiga småbarnsvardagen har han också valt att avstå från de språkliga och strukturella experiment som tidigare ofta varit en viktig del av hans verk. Nu är det en realistisk berättarmodell som gäller, och faktum är att den klär honom ytterst väl: de scener som skapas är både trovärdiga och engagerande.
Ett dramaturgiskt specialgrepp man ändå känner igen, framförallt från den Augustprisbelönade romanen Allt jag inte minns (2015), är tekniken att låta perspektivet glida mellan olika aktörer – så att de visar sig ha uppfattat samma händelseförlopp på radikalt olika sätt.
Sonen börjar få nog
Pappan som också är farfar har på sin tid lämnat sin familj och sedan mycket sällan träffat sina barn. Men när han nu är bosatt utomlands besöker han Sverige två gånger i året – för att inte behöva betala skatt i det andra landet – och förväntar sig då fullskalig service av sin son. Systern som är mer framgångsrik i yrkeskarriären kommer lättare undan.
Han bor i sonens kontor, vilket omöjliggör arbete där. Han utgår från att förnödenhetsförråden ska vara välfyllda när han kommer. Han grisar ner, städar aldrig, och anländer flera timmar för sent eller inte alls till inbokade träffar – men det är enligt honom ändå alltid de andra som gör fel, framför allt sonen.
Denne son har hela sitt liv utan framgång kämpat för att göra sin pappa nöjd och stolt, men då han själv nu är pappaledig och lider av extrem sömnbrist börjar tålamodet tryta. Han inser att den rådande ”pappaklausulen” är ohållbar, att den måste omförhandlas.
Men det är inte möjligt utan strid, och sonen är dålig på att hantera konflikter. Däremot har han ett stort behov av att alla ska se att just han ändå är en BRA pappa och ge honom beröm för det, samtidigt som hans duktighet också blandas med känslor han är mindre mån om att flagga med.
”När barnen inte sover är han tålmodig i en halvtimme. (...) Sen känner han impulsen att trycka en kudde över fyraåringens ansikte. Han vill kasta in ettåringen i väggen. Men han gör det inte. (...) Det vore ju att vara en dålig förälder. Istället tar han ettåringen stenhårt i tjocklåret och trycker ned honom i madrassen.”
Och ibland tänker han att han bara ska sticka iväg. Försvinna och få egen tid. Som hans egen pappa gjorde, fast den jämförelsen släpper han inte fram.
Hög igenkänningsfaktor
På det formella planet fångar Khemiri småbarnspappans stress och otillräcklighetskänslor genom ett rusande språk, med korta avbrutna satser som radas på varandra utan mellansteg och ibland övergår i hårt rytmiserade
Han bjuder på en påminnelse om att familjeliv inte alltid måste vara trevligt, att det i själva verket är en oerhörd utmaning med kaos, oro och ingrodda konflikter – men att det ändå kanske kan vara värt besväret.
flöden. Det här fungerar utmärkt, man blir som läsare nästan lika andfådd som pappan.
Och om det inte alltid är så kul just för de inblandade föräldrarna kan man som läsare nog ha roligt åt de absurda men ändå realistiska förvecklingarna. Det är en läsning med hög igenkänningsfaktor, som emellanåt tar sig sådana uttryck att jag tänker ”hur jobbig kan man bli” bara för att i nästa sekund inse att ”men just så där är jag ju själv också”.
Det är knappast nödvändigt att ta ställning till om Pappaklausulen är Khemiris starkaste roman eller inte, men om flera av de tidigare i mitt tycke behäftats med en lätt smak av konstruktion är det nu ett autentiskt, flödande liv som gäller. Därför blir det här den av hans böcker jag själv har lättast att oreserverat uppskatta och ta till mig, också så att jag under läsningen känner mig inkluderad.
Han bjuder på en påminnelse om att familjeliv inte alltid måste vara trevligt, att det i själva verket är en oerhörd utmaning med kaos, oro och ingrodda konflikter – men att det ändå kanske kan vara värt besväret. Och han framför sitt ärende med en större ömsinthet och värme än jag någonsin tidigare hittat i hans texter.