Är schmaltz något bra?
Dags för språkhyfs igen! Häromdagen skrev jag att Juha Itkonens nya roman Ihmettä kaikki innehöll ”lite härlig Schmaltz” och det visade sig att begreppet inte var helt allmänt känt, samt att de som känner till det kan ha lite olika åsikter om hur det skall förstås i en litteraturrecension.
”Schmaltz” är jiddisch för gås- eller hönsflott, och i överförd bemärkelse betyder ”schmaltzig” sentimental, känslosam, känslodrypande. Många definitioner av begreppet betonar det överdrivna, icke-önskvärda, sliskiga i det, men Cambridge Dictionary definierar den amerikanska engelskans ”schmaltzy” så här, värdeneutralt: ”causing extreme emotions of love or sadness, esp. in the arts”, sådan som frammanar extrema känslor av kärlek och sorg, särskilt i konsten, med exemplet ”They spend a lot of time together listening to schmaltzy love songs”, de tillbringar mycket tid tillsammans med att lyssna på schmaltziga kärlekssånger.
Det var så jag menade. Schmaltz kan vara underbart, precis som för mycket av det goda (det senare enligt Mae West).
En läsare som förstod exakt vad jag avsåg med schmaltzigheten som kvalitet var min kollega Anna-Lena Laurén, som i motsats till mig också kom ihåg var hon stött på begreppet använt i positiv bemärkelse. Den svenska teaterkritikern och författaren Leif Zern, född 1939, skildrar i sin memoarbok Kaddish på motorcykel (2012) sin judiska uppväxt i Stockholm, sin släkt och framför allt sin far. ”Gripande och intressant blir den inte bara genom värmen och inlevelsen i Zerns porträtt av sina föräldrar och släktingar utan också genom hans fokus på gränser och gränsöverskridande: mellan judiskt och svenskt, förflutet och nutid, trygghet och otrygghet” skrev Michel Ekman i sin recension av boken i HBL.
Schmaltzen beskriver Zern så fint när han berättar om känslan som han och fadern delar när de varit på bio och sett filmen Jazzsångaren, baserad på den judiska dramatikern och manusförfattaren Samson Raphaelsons pjäs med samma namn:
”Vi vandrade hemåt längs Kocksgatan, tystare än på väg till bion, drabbade av den äkta känsla som det bara finns ett ord för: schmaltz. Det betyder ’fett’ men används lika gärna om det som tar tag om bröstet och tvingar fram gråt. (...) Schmaltz är ett annat ord för sentimentalitet. Ett ord som säger något om behovet att smälta samman. Att ge sig hän, gråta och inte hålla masken.”
Schmaltzens kulinariska materialitet påminner mig också om hur vi för många år sen besökte den judiska restaurangen Fülemüle i Budapest och servitrisen beskrev en av förrätterna: ”Is goose fat fried in fat. Is good.” Rätt hade hon.
Var alltså inte rädda för att vara schmaltziga ibland, lika lite som ni ska vara rädda för att använda flott i matlagningen. Helt utan fett klarar sig inte kroppen, helt utan schmaltz klarar sig inte själen.
Var inte rädda för att vara schmaltziga ibland, lika lite som ni ska vara rädda för att använda flott i matlagningen.