Inget arbete utan omsorgsarbete
Omsorgsarbetet är en förutsättning för (arbets)livets reproduktion: ”när du äntligen kommit hem från jobbet/lägger jag min hand/ under din kind”, skriver Burcu Sahin i sin debutdiksamling.
Burcu Sahin
Broderier Bonniers 2018
Vid första ögonkastet är det svårt att tro att detta är en debut. Så precis och tankeväckande är Burcu Sahins diktsamling Broderier. Sahin får betraktas som en något speciell debutant, inte minst eftersom essän i tidskriften Kritiker (41-42/2016), om att skriva i en hypervit litterär terräng, fick ett stort genomslag. Sahin är även lärare på Biskops-Arnös författarskola där hon tidigare var elev, och ett namn som flera antagligen kände till redan före debuten. Detta gör henne inte till en mindre äkta debutant än någon annan, men det kanske svarar på frågor om varför denna bok känns så helgjuten och säker.
I Broderier väver Sahin samman erfarenheter av reproduktivt arbete som ackumulerats i kroppar över generationer: ”händernas minne går i arv / Guldstygn bomullshanddukar / Berättelser kring ett köksbord”. Sahin beskriver det kroppsliga och mentala i det reproduktiva arbetet vackert och drabbande: ”jag ska använda mina händer till/att massera min mammas nacke/hålla min systers hand”. Omsorgsarbetet är en förutsättning för (arbets)- livets reproduktion: ”när du äntligen kommit hem från jobbet/lägger jag min hand/under din kind”. Jobben är platser där ”våra mödrar syr/vårdar andras mödrar //boenden och anstalter//tar hand/om sorgen”.
Sahins behandling av det reproduktiva arbetet är djuplodande och mångfacetterat. Det går att närma sig tematiken genom de tre arbetsskiften som inte sällan används i feministisk analys av reproduktivt arbete. Förutom det ”första skiftet”, som består av lönearbete på boenden och anstalter, beskriver Sahin det ”andra skiftet”, det oavlönade omsorgsarbetet i hemmen, samt det ”tredje skiftet”, meta-arbetet, den osynliga planeringen och förberedelserna innan och efter att arbetet ägt rum. Sahins bok väcker frågor om det även finns ett fjärde skift som väntar på att bli formulerat, eller om denna uppdelning i ”skift” alls är legitim då arbetets dimensioner smälter samman? Som Sahin skriver: ”takterrassen där vi dricker te om kvällarna/barnen/ vaggas på mödrars fötter”.
Sy, sopa, skrubba de äldstas ryggar
Det finns ett samband mellan Anne Boyers prosalyrik och Sahins poesi trots att de stilistiskt ligger ljusår från varandra. Jag börjar speciellt tänka på Boyers bok Garments Against Women och dikten ”Sewing”. Både Sahin och Boyer använder syendet som metafor, och möts kanske i att de båda problematiserar den samtida ordningen och behandlar syendet, broderiet och väveriet som källa för kraft. Boyer: ”Always when I sew I think of Emma Goldman with her sewing machine, or Emma Goldman during her first night in jail ’at least bring me some sewing’ ”.
Även kollektivet Qvintettens essä i tidskriften Astras antologi Denna framtid är vår gör sig påmind i sammanhanget. Essän som fördelas i underrubriker som ”nyflätade band”, ”sömmar av stål”, och ”elastiska kantband” kombinerar likt Boyer och Sahin hantverk och feministisk tematik för en delad etik där ”ingen tror längre att glasskärvor sopas upp av sig själva, att de äldstas ryggar skrubbas av sig själva, att tårar torkar av sig själva”.
Sahin är inte lika rak i sin poesi som Boyer eller Qvintetten. Trots att Sahins dikter inte sällan är rätt melankoliska så andas Sahins bok som helhet tilltagande styrka och kraft. Burcu Sahin har gjort en utomordentligt lyckad debut som knappast lämnar någon oberörd.
Trots att Sahins dikter inte sällan är rätt melankoliska så andas Sahins bok som helhet tilltagande styrka och kraft.