Världen brinner och vi ser på från andra stranden
Roland Schimmelpfennings pjäs är plågsamt aktuell och Teater Viirus uppsättning är i mästarklass.
Text: Roland Schimmelpfenning. Översättning: Ulf Peter Hallberg. Regi: Anders Carlsson. Regiassistent: David Sandqvist. Konceptplanering: Maria Lundström. Scenografi, kostym: Janne Vasama. Ljud: Ville Kabrell. Ljus: Lauri Lundahl. Video: Jonatan Sundström. Kameratekniker: Colin Thaa, Jodie Sinclair. På scenen: Maria Ahlroth, Oskar Pöysti, Jessica Raita, Martin Bahne, Iida Kuningas. Teater Viirus 14.9.
Det är lika så bra att säga det direkt: Den stora elden av den tyska samtidsdramatikern Roland Schimmelpfenning, på Teater Viirus regisserad av teaterprofessorn Anders Carlsson, är bland det mest imponerande jag sett och hört på väldigt länge.
Genomförandet är i en klass för sig, innovativt och nyskapande. Jag kunde säga modernt och i tiden, om inte ”modernt” skulle ha lite obekvämt negativa konnotationer. Men mer aktuell än så här kan en teaterföreställning inte vara. Pjäsen hade urpremiär i Tyskland så sent som i januari 2017, och det är verkligen lyckat av Viirus att sätta upp den så fort, och på det sätt som de gör det. Efter den sommar vi upplevt är pjäsen kusligt, ja brännande aktuell.
Berättelsen och texten är lysande. Det är en parabel, en saga, en metaforisk berättelse i prosapoetisk form om den verklighet vi de facto lever i. Det är inte en dystopi, fastän man gärna kunde intala sig det. Det pjäsen skildrar händer redan. Klimatkatastroferna och dess följder: sjukdom, död, matbrist, flykt.
En dal, två sidor
Pjäsen handlar om en dal som korsas av en bäck. Tiden är inte riktigt densamma på de två sidorna; kyrkklockorna slår inte samtidigt och mellanrummet mellan deras slag växer sakta. Hur är det möjligt, är inte tiden densamma överallt? Ingen kan förklara det, och varje söndag kivas grannarna på krogen.
Plötsligt skriker en kvinna till: ett barn har drunknat. Hur kunde det ske mitt på ljusa dagen, såg ingen? Blicken och ljuset riktas mot oss i publiken. Vad kan vi säga till vårt försvar? Ja, hur ska vi från graven försvara oss mot våra efterkommandes berättigade beskyllningar. Historien kommer att döma oss.
Så småningom visar det sig att ödet – vädret – behandlar de två byarna, som egentligen är samma by, på olika sätt. Bara den ena sidan lider av svår torka eller drabbas av en förfärlig feberepidemi efter den förödande sommarstormen. På den ena sidan låter mjölnaren bygga en trevlig lokal för nöje och veckoslutsutflykter, medan man på den andra sidan förgås av hunger och sjukdom. Ett staket sätts upp, ingen får korsa bron. De drabbade får klara sig
själva bäst de kan. Och någon frågar: om allt vore tvärtom, om det var de och inte vi som drabbades, skulle vi då också bara leva vidare som om ingenting?
Åter en välriktad spark mot oss.
Plågsamt träffande tidsbild
Och orättvisan fortsätter, och bäcken blir en flod, och avståndet mellan byarna växer. De unga älskande, som en gång kunde träffas under pilträdet vid bäcken, tvingas nu skrika till varandra över den breda floden.
Vår, sommar, höst, vinter. Vår igen, och floden har blivit ett hav utan stränder.
I denna saga har Schimmelpfenning på ett genialt vis fått in vår tids största sorger och synder. Vår förbluffande själviskhet och girighet. Det godtyckliga sätt på vilket vädret drabbar olika delar av världen på olika sätt, hur oberäkneligt och hur fulltständigt bortom vår kontroll det är. Fastän det är vi som orsakat det. Dagen efter premiären, en stund innan jag skriver denna text, läser jag i tidningen om den tropiska storm som när den når Finland nästa vecka kan kasta om vädret och kanske innebära temperaturer på över 20 grader igen. Jag läser också en ingående och mycket pessimistisk – eller ska vi säga realistisk – artikel i Ylioppilaslehti. Det värsta med hela klimathelvetet är att vi vet vad som är problemet och vad som borde göras – ingen kan längre undgå att veta – men att vi fortfarande är så kära i vår olja och vår livsstil att inget, så verkar det, kommer att förändras. Och att det egentligen redan är för sent.
Vi är de två byarna som egentligen är samma by med samma människor.
Teknik och ensemble
Låt oss återgå från dessa beklämmande sanningar till det som är upplyftande i föreställningen, nämligen den fantastiskt snygga videoplaneringen av Jonatan Sundström och miniatyrlandskapet av Janne Vasama. Lösningen är perfekt för Schimmelpfennings saga. De små leksaksgubbarna och miniatyrhusen inger en trygg känsla av just saga till skillnad från verklighet, men när skådespelarna sedan agerar i sin naturliga storlek vaknar man ur sin sagobubbla. Det här drabbar människor av kött och blod.
Scenen är delad av ett tunt tyg på vilket dalgångens händelser projiceras, och det mesta i föreställningen pågår bakom skynket – skynket hänger mellan oss och verkligheten.
Den avancerade kameratekniken fungerar fullständigt felfritt och ljusoch ljudplaneringen av Lauri Lundahl respektive Ville Kabrell är verkligt lyckade.
Viirus ensemble Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti och Jessica Raita ger, som alltid, sitt allt. Det är en njutning att se dem kasta sig in i sina roller och bredden i deras uttryck är – ursäkta att jag upprepar mig – imponerande.
Det här är en föreställning jag önskar att alla skulle se. Både på grund av texten och temat och på grund av den nyskapande iscensättningen. Teater Viirus fortsätter att gå från succé till succé.