Rebellisk symfoniker möter skvattgalen kung
Är det klokt av Tapiola Sinfonietta att spela Beethovens alla symfonier? Ja, anser recensenten.
KONSERT
Tapiola Sinfonietta.
Dirigent: Klaus Mäkelä. Solist: Thomas Florio, baryton. Jukka Rantamäki, violin, Riitta Pesola, cello, Heljä Räty, flöjt, Veera Myllyniemi, klarinett, Antti Rislakki, slagverk, Marko Hilpo, piano & cembalo. Davies, Beethoven. Tapiolasalen 14.9.
Med tanke på den alltid aktuella debatten om den in absurdum konformistiska orkesterrepertoaren och de germanska klassikernas programmässiga dominans kan man med fog fråga sig om det är riktigt klokt att göra samtliga Beethovens symfonier i Hagalund.
Jo, det är det och av tre anledningar. För det första behöver alla unga dirigenter någon gång ta sina första, mer och mindre stapplande, steg med standardrepertoaren. För det andra är idén att på ett intelligent sätt para ihop Beethoven med samtida, tidigare eller senare likar fyndig. För det tredje gör Klaus Mäkelä och Tapiola Sinfonietta den gamle rebellen rasande spirituellt.
Eller, i just det här fallet, den vare sig särdeles gamle eller rebelliske Beethoven. Första symfonin anses som rätt konservativ, men det har sin förklaring i att han först var tvungen att visa att han minsann kunde sin Mozart och Haydn för att sedan kunna göra vad som föll honom in.
Som Brahms första symfonis relation till Beethoven, med andra ord, och visst kan den fräscha ettan ses som en hommage till Haydn; Beethovens föga upskattade lärare, vars storhet han självfallet ändå insåg. Dock passar han på att med öppningsackordet på subdominanten ge en stormvarning: nog vet jag hur det brukar låta, men vänta bara!
Och visst lät det förbluffande bra. Mäkelä stapplar inte det minsta lilla, utan ger tvärtom ett mer vederhäftigt påläst och insiktsfullt intryck än mången gammal räv. Framför allt inympade han ett rejält mått obändig energi i tolkningen, som de sedvanligt alerta Sinfoniettamusikerna inte var sena att nappa på.
Några smärre inexaktheter i första violinen kom inte åt att störa nämnvärt och naturinstrumenten inspirerade de vanligtvis blyga Tapiolatrumpetisterna till stordåd. Min favoritpukist, Antti Rislakki, smattrade på av hjärtans lust och klangbilden gav ett tillika kraftfullt och transparent intryck.
Vettlösa vokala svängar
Och vad hade väl inte Mäkelä gått och valt som par till Beethovensymfonin. Sannolikt ett av de sista verk jag hade kommit att tänka på men, som vid närmare eftertanke, på många plan var samma andas barn, samtidigt som det rent estetiskt kontrasterade nog så häftigt.
Peter Maxwell Davies (1934– 2016) kultstycke från 1968, Eight Songs for a Mad King, är ett av den sentida musikteaterns genialaste hybrider, inte minst för att den lyck- as med konststycket att vara ultramodernistisk och postmodernistisk på en och samma gång. Det finns inga gränser för vad den skvattgalne kungen (Georg III) hittar på, dramatiskt och musikaliskt.
Amerikanske barytonen Thomas Florio gjorde stycket för första gången i Kuhmo i fjol. Då från noter, nu utantill, vilket självfallet förlänade rollprestationen en emotionell tilläggsdimension. Man hade av naturliga orsaker inte möjlighet att ta ut de sceniska svängarna desto vidlyftigare, men nog var det festligt att se när tokstollen, på bästa Pete Townshend-manér, krossade stackars primasen Jukka Rantamäkis violin (hoppas den inte var alltför dyr).
Florio tog däremot ut de vettlösa vokalt-gutturala svängarna maximalt utan att ändå gå över den hårfina gränsen till blott och bart effektsökeri och Mäkelä och musikerna responderade blixtsnabbt på alla tänkbara, och otänkbara, indikationer.
Egentligen finns det bara en sak att anmärka på Mäkeläs podieagerande: strunta i den onödiga pinnen! Händerna är alldeles tillräckligt känsliga.
MATS LILJEROOS