Svenska högern pressad att ta stöd av Åkesson
En svensk alliansregering kan fås att flyta enbart om högerns statsministerkandidat Ulf Kristersson tar stöd av Sverigedemokraterna.
Stefan Löfvens rödgröna block leder i Sverige med 144 mandat mot mitten-högeralliansens 143. Det blev slutresultatet när alla 6 535 271 röster i det svenska valet hade kontrollräknats i söndags.
Moderaternas Ulf Kristersson som nu vill stå i spetsen för en högerregering som fäller socialdemokratiska Stefan Löfvens rödgröna koalition måste hitta mera stöd.
Inom hans parti uppmanar allt fler honom att ta in Sverigedemokraterna från kylan. In mot mitten frestas bland annat Centern igen av en utsträckt hand från Socialdemokraterna – vilket kan bädda för en topposition för partiledaren Annie Lööf i nästa regering.
Moderater på väg mot makten kan bli de första att bryta tabut kring Sverigedemokraterna i svensk politik. Men det kan också spräcka alliansen och skapa en regering med socialdemokrater och mitten i stället – kanske med Annie Lööf (C) som statsminister.
en svensk löpsedel utanför Pressbyrån är 33 x 56 centimeter stor. På den är ordet SVEK ett av de tyngsta. Om inte löpsedelsredaktören väljer hatet, hånet eller död.
Den nya riksdagen i Stockholm ska sammanträda i sitt hus från 1905 på Helgeandsholmen nästa måndag. Får man tro den offentliga debatten och medierna är Stora svekveckan eller Årtiondets idealbytardagar snart här. Flera partier måste direkt, bara någon vecka efter valet ge upp någonting de har låtit sina väljare tro. Eller blotta att deras parti har politiska intressen som inte direkt speglades i de få teman valrörelsen handlade om.
läget kring nästa svenska regering är ovanligt låst. När Sveriges sex och en halv miljon avgivna röster i söndags hade kontrollräknats hade sittande statsminister Stefan Löfvens rödgröna block fortfarande en riksdagsstols övervikt.
Så jämnt har det varit en gång förut också, 175–175 mellan vänster och höger efter riksdagsvalet 1973. Efter en period där sju procent av besluten avgjordes genom lottning tog man bort en stol i riksdagen, som i dag har 349 säten.
I dag, många år senare, har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans 144 mandat. Den utmanande högeralliansen med Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern har 143. Och de som kan avgöra vartdera blockets väg till makten är de populistiskt färgade Sverigedemokraterna med 62 mandat.
en svensk regering avgår inte nödvändigtvis efter ett val. Från 1996 till 2006 satt socialdemokraten Göran Perssons regering i tio år genom att man i två val bara konstaterade att väljarnas stöd för regeringen tycktes bestå. Så nu kommer de fem oppositionspartierna att nästa vecka med stor fröjd göra det de har lovat sina väljare – att avsätta Löfven.
Med vad ska hända sedan? Den muntliga traditionen har flera färggranna uttryck för det som värmer en stund och sedan bara svider och kyler.
I följande omröstning i riksdagen ska stödet för en alliansregering under moderaten Ulf Kristersson mätas. Men för att den ska kunna tillträda krävs att den så diskret som möjligt har förhandlat om stöd av Jimmie Åkessons populistiskt färgade Sverigedemokrater. Han i sin tur vill i så fall ”fimpa” Centern och Liberalerna.
Maria abrahamsson, journalist, jurist och avgående moderat i Sveriges riksdag var påtagligt nervös på tv i söndags. Nästan som en biskop färdig att säga upp sin tro i direktsändning säger hon det mest förbjudna – att det nu är dags för Moderaterna att bryta tabut och tala med Sverigedemokraterna. Att ”testa” dem.
Opinionssiffror stöder det. 70 procent av SD-folket kan tänka sig Ulf Kristersson som statsminister och 39 procent av Moderaterna tycker att det är dags att tala med SD. Dagens Industris ledarskribent PM Nilsson har på tv sagt att det – om man blundar en stund för bråket om invandringen – finns mycket allianspartier och SD kan enas kring i ekonomiska reformfrågor.
Om en alliansregering får för många nej-röster – så fungerar svensk parlamentarism – finns två omröstningar kvar. Till dem ska riksdagens talman, som inte är utsedd ännu, föreslå andra koalitioner. Därefter går det som med bankkortet du inte har använt på länge. Fyra försök och så är det politiska systemet i grundlag spärrat och det blir nyval i Sverige.
De återstående alternativen verkar vara de här:
I ett tredje försök försöker Stefan Löfven bilda regering över den gamla blockgränsen, med Centern och Liberalerna. Den samlar i egen kraft 151 mandat och skulle ta in regeringserfarna partiledare som Annie Lööf (C) som varit näringsminister och Jan Björklund (L) som ex-utbildningsminister.
Ett fett lockbete sägs kunna vara att göra Annie Lööf till Sveriges första kvinna som statsminister. Det skulle ändå inte vara parlamentariskt starkt; hon företräder bara landets fjärde största parti.
I ett fjärde försök kan man försöka med en minoritetsregering mellan M och KD, som i svensk parlamentarisk praxis kunde ”släppas fram” av allianspartierna och SD tillsammans.
I det låsta läget kan skickliga politiker nu bryta motståndares block i traditionell svensk politik, framför allt den 14 år gamla Alliansen mellan högerpartierna.
I Finland är det annorlunda. Här har vi i årtionden kunnat rösta på Samlingspartiet och ändå fått se Vänsterförbundet dyka upp i regeringen (eller vice versa). På svenska löpsedlar är sådant ett svek.
I Sverige kan man inte heller utesluta kris och splittring bland Sverigedemokraterna enligt modell hur det gick när Sannfinländarna sprack i Finland.
Sverigedemokraterna växte i det svenska riksdagsvalet från 13 till 18 procent i stöd. Matematiskt var SD valets stora segrare men partifolket var missnöjt – det borde ha varit mer. Också kring Jimmie Åkessons person sägs det bubbla nu. Han sägs ha tagit på sig en för stor kampanj och varit illa förberedd i sakfrågor.
Också en källa i partiledningen som HBL har talat med säger att kritiken länge har vuxit mot hans jag-centrering efter 13 år som partiledare. I Huddinge utanför Stockholm har jag också hört honom tala om sig själv i tredje person, om en Åkesson som drabbas av allt möjligt inom politiken.
Efter valet är SD-partisekreteraren och ideologen Mattias Karlssons krigiska tal om patrioter, seger och död också ett tecken på att blodmånen snart visar sig i skyn, också ifråga om vem som en dag ska utmana Åkesson. Mattias Karlsson talar nu samma språk som de extremare kretsarna i utkanten av SD, inte minst som de skanderande ungschäfrarna hos det rakt av invandrarfientliga Alternativ för Sverige.
SD har inte enbart att vinna de kommande veckorna, utan också att förlora. Också det torde taktikerna i Stockholm nu sitta och dividera med.