En omöjlig sits?

Partiledare är utsatta för ett korstryck som kan vara mycket svårt att bemästra. Särskilt svårt är det för unga och nya partiledare.

Touko Aalto gör politiken en tjänst när han modigt säger som det är – att han är utbränd och behöver en paus. Därmed har han tagit sitt öde i sina egna händer – för en av svårigheterna i rollen som partiledare är att leva upp till alla olika förväntningar. En annan är att våga vara sig själv, i stället för att försöka vara till lags och uppföra sig som man tror att en partiledare ska göra. Då blir det ofta fel.

Det är förstås inte bara partiledare som kan ha det svårt att få rollen som chef att sitta rätt. Nästan utan undantag är det svårt för alla som får ett ledaruppdrag för första gången. Men partiledarnas uppdrag är ovanligt komplext.

De som är partiordförande ska naturligtvis leda partiets arbete. Så gott som varje parti består av krafter som på något sätt är motstridiga – ideologiskt, traditioner mot förnyelse, unga mot äldre, partiledningen mot gräsrotsmedlemmarna – för att nämna bara några exempel. Men det politiska ledaruppdraget handlar också om bilden utåt. I dag personifierar ordföranden partiet. Bilden skapas via medier – traditionella och de nya sociala. Klimatet särskilt i de sociala medierna är ofta hätskt, och det sprider sig till de traditionella medierna – ja överallt.

En partiledare ska ständigt vara beredd att kommentera – allt mellan himmel och jord. Det är inte heller tacksamt.

Många nya partiledare har haft en svår start. En del har sedan funnit sin roll och format den så att den känns bekväm. Andra lyckas aldrig med det och blir kortvariga. Ett exempel på det senare är Ville Itälä, som ledde Samlingspartiet 2001–2004. Han efterträdde Sauli Niinistö, en av Samlingspartiets allra starkaste ledare.

Det är svårare att efterträda en långvarig, stark och populär partiordförande. Det finns så mycket att leva upp till, så stora skor att fylla. Ville Itälä fick aldrig grepp om sitt partiledarskap. Det kan hända att ingen skulle ha lyckats med det genast efter Niinistö, som dessutom fortsatte som finansminister. Touko Aaltos situation påminner om Itäläs, eftersom Ville Niinistö – som dessutom är Sauli Niinistös brorson, men det spelar knappast någon roll i sammanhanget – hann växa in i sin roll i sex år. Också Ville Niinistös början var svår men han blev så bekväm i rollen att De gröna efter riksdagsvalet 2015 länge framstod som det ledande oppositionspartiet.

Då hade SDP:s Antti Rinne varit partiledare i ett knappt år. Han utmanade Jutta Urpilainen och vann, med liten marginal. Rinne hade i många år varit facklig ledare – men rikspolitiken var en helt annan sak. Till exempel är offentligheten en helt annan i partijobbet. Ett av Rinnes problem har varit att Urpilainens anhängare har haft svårt att förlåta honom och hans stödtrupper. Ett annat har varit hans svårigheter att glänsa i tv-debatter. När inte heller Rinne lyckades återskapa stödet för SDP vände sig också en del av hans tidigare stödtrupper mot honom.

Det är egentligen först den senaste tiden som det har blivit lugnare i SDP-leden, delvis för att gallupsiffrorna har blivit bättre och för att valet som närmar sig får leden att slutas.

Men alla har det inte lika svårt. SFP:s Anna-Maja Henriksson, VF:s Li Andersson och KD:s Sari Essayah har alla glidit in i partiledarrollen utan några större problem. Mindre partiers ledare har inte ögonen på sig på samma sätt. Men om partiet sitter med i regeringen kan arbetsbördan ändå bli väldigt stor.

Det hårda politiska klimatet till trots har Touko Aaltos sjukledighet tagits emot med empati av hans kolleger. Det inger hopp.