Att vara en sann amatör
”De första man kallade amatörer var (stånds)personer som skaffat sig en exceptionellt hög bildning antingen inom hov, på universitet eller inom klosterväsendet.”
MARKUS MALMGREN
Bo Pettersson skriver insiktsfullt om amatörskap (HBL 9.9). Bakgrunden till själva begreppet amatör faller dock utanför BP:s fokus. Den viktiga diskussionen kan gagnas av en fördjupning i hur begreppet på 1600- och 1700-talen etablerades i europeiska språkbruk.
De första man kallade amatörer var (stånds)personer som skaffat sig en exceptionellt hög bildning antingen inom hov, på universitet eller inom klosterväsendet. En 1600-talsamatör hade fördjupat sig i ett särskilt ämne (ofta flera) under en hel livstid och var erkänd som en auktoritet bland sakkunniga. En som tidigt förärades titeln amatör av sin samtid var fysikern och astronomen Isaac Newton.
Under upplysningstiden (1700-talet) började amatörbegreppet användas för att skilja mellan professionella och icke-professionella utövare av en konst eller en vetenskap. Distinktionen innebar dock aldrig en skillnad i kunskap eller skicklighet. En amatör var fortfarande en person som hade vigt sitt liv åt intensiva och fördjupade studier av ett eller flera ämnen, men som på grund av börd och ekonomiskt oberoende inte behövde eller ens alltid hade lov att sysselsätta sig yrkesmässigt inom sitt kunskapsområde.
Amatörbegreppet sattes in i ett professionellt sammanhang för att upphöja den professionelle till amatörens jämlike, inte tvärtom: det spirande demokratibegreppet betonade en jämlikhet mellan olika samhällsaktörer, där vederbörandes kunskap, inte hans ståndsbakgrund, skulle vara avgörande. Devisen ”frihet, broderskap och jämlikhet” – sedermera en eufemistisk slogan för den blodiga franska revolutionen – betydde i upplysta kultur- och vetenskapskretsar att yrkesutövares, forskares, lärares och filosofers insats i samhällsbygget var jämlik med ståndspersoners, vars samhällsstatus befriade dem från skyldigheten eller behovet att försörja sig yrkesmässigt. Det säger sig självt, att amatörerna i dessa sällskap inte heller kunskapsmässigt bleknade i jämförelse med de professionella. Oftast hade amatörerna en minst lika gedigen utbildning som de professionella i sällskapet.
Att vara amatör var alltså från slutet av 1500-talet till långt in på 1800-talet inget man stack under stol med utan tvärtom ett högt respekterat kall. Det hände att amatörer efter att ha förlorat sitt ekonomiska oberoende gjorde en framgångsrik karriär som professionella. Även yrkesmän kunde uppnå amatörstatus: organisten och kapellmästaren Andreas Hammerschmidt (1611–1675) i Zittau blev så framgångsrik att han till slut ägde flera hus och ett gods utanför staden och slutligen upptogs i stadens borgarstånd.
I dag existerar inte ståndssamhället – åtminstone inte än så länge – så en skiljelinje mellan professionella och amatörer är strängt taget överflödig. Vill vi värna om jämlikhet i samhällsbygget, ska dock varje yrkesutövare utbildas till insikt om detta: den som av fri vilja hyser ett speciellt intresse och vill bidra med sin insats till mitt yrkesområde är min bundsförvant och samarbetspart, inte min motpart, konkurrent eller konsument. En postkapitalistisk kultursyn borde bygga på en konsensus om att den professionellas viktigaste yrkesinsats är att sjunga, spela, skriva och måla tillsammans med amatören, inte för amatören eller på amatörens bekostnad. Och allra minst för och med andra professionella, med amatören på plats som ovidkommande statist, på sin höjd som betalande konsument. Ett ”proffs” som gör så spelar bara för sitt eget höga nöjes skull och är därför ingen sann amatör.