Män i känslornas fängelse
■ Jairus McLearys dokumentär The Work från 2017 tar oss till fängelset Folsom State Prison i Kalifornien och gruppterapisessioner där både interner och civila deltar för att under fyra dagar talar om sina mest såriga och förträngda känslor. De civila män som deltar upplever att det bara är en slump att inte också de sitter bakom murarna.
Dokumentären är inspelad 2009 och 2010 vilket resulterat i över 300 timmar material som sedan klipptes ner till 87 minuter. Terapirummet i fängelset är fullt av folk som delas in i olika mindre grupper, och dokumentären fokuserar på en sådan grupp bestående av omkring tio män. I tur och ordning får vi se dem öppna sig kring en smärtpunkt i sina liv, något de har svårt att tala om, något som de kanske alltid pressat tillbaka och lagt locket på. De gråter, men det tar sig också våldsamma uttryck, då de vrålande ligger på golvet medan resten av gruppen håller dem fast, i en sorts blandning av att fysiskt stötta och trösta, men också förhindra våldsamhet.
Materialet visas okommenterat och det är upp till tittaren att avläsa vad som pågår. Det man kan fundera på är hur mycket koder och outtalat som tittaren missar i denna väldigt maskulina miljö. Det finns säkert alldeles specifika regler för hur man talar om och uttrycker känslor även i detta terapisammanhang? Här finns också tydligt en maskulinitet att förhålla sig till och upprätthålla – någon bryter ihop i vanmakt över att han inte upplever sig respekterad. Våldet är också ständigt närvarande, aggressionen man bär inom sig och som till och med lett till att man tagit andra människor liv. Även känsloutbrotten när fördämningarna rämnar tar sig våldsamma uttryck. Någon som just brutit ihop blir rasande när någon lättsamt kallar honom mjuk. Samma person fungerar plötsligt i nästa scen som stöd till den som står på tur att öppna sig och verkar veta precis vad han ska säga. Rollerna växlar alltså; ibland berättar deltagarna om sina egna känsloknutar, ibland stöttar de och förlöser varandra. Det är starka krafter som frigörs, och i varje terapigrupp finns erfarna och utbildade personer som verkar veta vad de gör.
Filmteamet har med andra ord verkligen fått tillträde till intima och känsliga processer, och de flesta i dokumentären ser också ut att ha glömt bort kameran – även om inte allas berättelser känns au- tentiska (kring detta uppstår för övrigt en konflikt mellan två deltagare). Hemligheten bakom att ett filmteam fått förtroendet är att stiftelsen bakom terapin leds av regissörens pappa som är psykolog. Regissören och hans bröder har också själva jobbat som frivilliga inom organisation och fungerar även som filmens producenter. Yle TV2 21.15, repris onsdag 12.15