Deras skolbygge gynnar utvecklingen
Han är uppvuxen i lerhydda men utexaminerad från universitet. Nu återvänder Salutary Amos till Tanzanias avkrokar för att visa att utbildning lönar sig. Den resan skulle han inte ha gjort utan Johanna Hamro-Drotz och hennes familjeföretag.
Johanna Hamro-Drotz, nyutnämnd vd på Sinituote, förkortade Amos Salutarys skolväg i Tanzania. Tack vare finsk välgörenhet är han den första från nomadsamhället i Harghushay som tagit universitetsexamen.
– Jag var så glad när min skolväg förkortades, säger Salutary Amos.
Då hade han under sina sex första skolår varje dag promenerat över savannen, sju kilometer till skolan och samma väg tillbaka. Till det sjunde och sista året öppnade en ny byskola i Harghushay bara ett stenkast från Amos hem ute på landsbygden i norra Tanzania.
Salutary Amos, 26, är äldst av sju syskon i en fattig småbrukarfamilj som tillhör ett nomadfolk som lever på att odla bönor och majs och på att hålla sig med boskap. Trots den långa vägen från lerhyddan till skolan pluggade han hårt och hörde till de bästa i klassen. Det skulle komma att belöna honom senare.
Samtidigt, i en annan värld, hade Johanna Hamro-Drotz studerat klart på Hanken. Redan som tonåring hade hon rest i Afrika, men det var först efter studierna, när hon och hennes man ryggsäcksturistade i Afrika och övernattade i en lerhydda i Harghushay, som hon råkade se en halvfärdig vägg och en tegelstenshög. Det var början på det bygge som skulle blir Salutary Amos nya närskola.
– Bygget kändes som ett hopplöst och utopistiskt projekt. Jag och min man hjälpte till att blanda cement och bygga lite till på skolan. När vi åkte gav vi byborna tvåhundra dollar för att de skulle kunna fortsätta med bygget, säger Hamro-Drotz.
Begåvning räcker inte
Tanzanias myndigheter bekostar lärarlönerna förutsatt att byarna reser skolbyggnaderna själva. Det är inte mycket till incentiv i nomadkulturer som lever ur hand i mun – till exempel i Harghushay kan bara en bråkdel av de vuxna läsa och skriva.
– Traditionellt har vårt folk inte värdesatt utbildning eftersom prestige mäts i antalet kor. Men nu är det fler som inser nyttan med skola, fler ungdomar som går gymnasiet och fler som överväger universitetsstudier, säger Salutary Amos.
Skolbygget blev så småningom klart sedan Johanna Hamro-Drotz hade övertalat sin far Ilkka Brotherus och hans familjeföretag Sinituote att ställa upp. Han gav 5 000 dollar och senare gick Sinituote in med mer finansiering och stipendier till de bästa eleverna. I dag går 430 elever i skolan.
Tack vare sin framgång i grundskolan var Salutary Amos en av de som fick Sinituotes stipendium för att plugga vidare på ett internatgymnasium. Hans föräldrar skulle aldrig ha kunnat bekosta det.
– Det spelar ingen roll hur begåvad man är om man inte har råd att studera, säger han.
Tack vare ytterligare ett stipendium från samma givare kunde Amos läsa ekonomi på universitetet i Dar es-Salaam. I dag är han den enda från sin by som tagit en universitetsexamen. Han kan titulera sig auktoriserad revisor.
– Jag hade tur och fick ett bokföringsjobb på en byggfirma, säger Salutary Amos.
Han har återvänt till hembyn för att sprida insikten att skola och utbildning är en väg mot ett samhälle som lever på mer än småbruk. Han tycker sig redan se en liten attitydförändring.
– Den största utmaningen är att få folk att överge gamla vanor och tänka om. Den största förändringen pågår i tankesättet, men det är en successiv och pågående förändring, inget som sker över en natt, säger han.
Självförsörjning på sikt
Johanna Hamro-Drotz har under åren på familjeföretaget ordnat med mikrolån från Sinituote till tanzaniska kvinnor och lärt dem grunderna i affärsverksamhet. Även om de stannar inom jordbruket kan de expandera odlingarna till att täcka mer än husbehovet.
– Klimatet är gynnsamt för grönsaksodling som kan ge större intäkter, men många tänker i gamla banor att man bara ska odla majs och bönor som man alltid har gjort, säger hon.
För att förändra de här attityderna behöver hon Salutary Amos hjälp.
– Han har fördelen av att vara född och uppvuxen i byn. Han känner folk och vet hur de tänker, säger hon.
– Jag måste fungera som ett exempel. Folk tror inte på nymodigheter förrän de ser att någon lyckats, säger han.
Inom fem år ska Sinituote avveckla sitt stöd till byskolan, där eleverna också hjälper till med att odla åkermark, mjölka skolans kor, sköta grisarna och mata fisken i dammarna. Intäkterna från detta ska på sikt täcka utgifterna för skolböcker och annat, så att skolan blir självförsörjande.
Johanna Hamro-Drotz tog i går över som vd på Sinituote efter sin far. Hon säger att företaget aldrig har gjort affärer i Tanzania och hon tror inte heller på en marknad där. Skolprojektet och stipendierna är bara välgörenhet.
– Jag drivs bara av en vilja att ge någonting tillbaka till samhället, säger hon.
Hon har utvecklat skolkonceptet tillsammans med lokalbefolkningen. Nyckeln, säger hon, är att byborna har drivit och ägt projektet.
– Jag har aldrig trott att jag vet bäst. Vi har gjort det här med en kombination av lokalbefolkningens och mina kunskaper.
En avgörande insikt var konceptet att införa en skollunch, men absolut inte så att Sinituote bekostar den.
Lunchen ger skolaptit
– Varje familj bidrar till skolmaten med lite av sin skörd. Det ger familjerna ytterligare ett skäl att skicka barnen till skolan. Tidigare hände det att barnen inte åt någonting på hela dagen. De svimmade på lektionerna, säger Johanna Hamro-Drotz.
I en dokumentärfilm på Sinituotes webbplats säger Salutary Amos mor att närskolan med skollunch ger henne mer tid att jobba på åkern då hon inte behöver avbryta för att ha maten klar så snart Salutarys småsyskon har lunchpaus.
Också under avvecklingsfasen hoppas Johanna Hamro-Drotz att skolan ska bli bättre, men det är svårt att påverka.
– Kvaliteten på undervisningen varierar med lärarna. Eftersom skolan inte är privat anställs lärarna av regionala skolmyndigheter. Om vi kunde handplocka de bästa är jag säker på att vi kunde förbättra kvaliteten och få ännu fler barn att fortsätta till gymnasiet.