En flyktingkatastrof värd namnet
Det finns finländska politiker som anser att vårt land inte ska hjälpa flyktingar annat än i deras hemländer, eller i de läger där flyktingarna bor intill hemlandet. De politikerna borde följaktligen höra till Hungerdagens stora bidragsgivare, eller hur?
Och många av just dem borde väl anmäla sig som frivilliga insamlare och stå med den skramlande bössan nu i slutet av veckan?
Vi ska försöka hålla koll, kanske de lyckas överraska …
Det finns också finländska politiker som hänvisar till hösten 2015 med ordet flyktingkris eller katastrof. Det var varken en kris eller en katastrof. Att drygt 30 000 människor knackade på porten till ett rikt land med fem miljoner invånare är förstås en utmaning för våra myndigheter, men någon katastrof kan det inte kallas. Våra myndigheter lyckades – i samarbete med uttryckligen FRK – relativt snabbt bygga upp den mottagningsorganisation som var av nöden.
När en miljon människor går över gränsen till ett likaså fattigt grannland på grund av krig, våld, förföljelse eller en naturkatastrof, då kan man tala om kris och katastrofer.
Hungerdagens många frivilliga insamlare, de anställda inom FRK liksom precis alla bidragsgivare som ger en liten eller större slant gör en oerhört viktig insats.
Katastroffonden är rätt adress för insatsen och bidragen – och påminner oss såsom namnet säger om hur den riktiga katastrofen definieras.
Rinne försöker vara statsministeraktig.
Ilta-Sanomat
om att det kommande riksdagsvalet är avgörande för SDP:s ordförande Antti Rinne vars tid i partitoppen varit hård.
Den åländska lagen om att sänka rösträttsåldern till 16 år föll i Högsta domstolen. Nu öppnar statsminister Juha Sipilä (C) för ett liknande förslag på riksnivå. Att statsministern öppnar för ett förslag som Åland var föregångare till tarvar en klapp på axeln till landskapsregeringens vilja att utveckla demokratin. Nya Åland Johan Orre