10
filmer att se under festivalen Kärlek & Anarki som inleds i Helsingfors i dag.
Helsingfors är bäst i september, då det är dags för filmfestivalen Kärlek & Anarki (20–30.9). Här en lista på tio sevärda filmer. Av dem är ovanligt många gjorda av kvinnor och med kvinnor i huvudrollerna, nordiska debuter eller andra filmer. Ta en risk, se vart filmen är på väg!
1
Sommar. Ryska filmregissören Kiril Serebrennikov som befinner sig i husarrest, har gjort en nostalgisk och kärleksfull film om popscenen i Leningrad på åttiotalet med band som Zoopark och Kino. Filmen är som en av stadens vita nätter, friheten som en hunger och en hägring. Ett triangeldrama mellan Natascha som älskas både av den rutinerade stjärnan Mike och den unge Victor som hon vill kyssa. Det svartvita fotot avspeglar fattigdomen, de påhittade musikvideorna i kollektivtrafikmiljöer lekfullheten. I en värld där en insmugglad LP av Bowie eller New York Dolls är en skatt och bandens låtar måste godkännas av det kommunistiska partiet är musikerna medvetna om att de bara kopierar väst.
2
Gräns. Sällan lyckas en film överraska totalt och sedan bära berättelsen till slut även emotionellt: gripande, groteskt, originellt. Ali Abbasis unika hybrid (och andra film) är det bäst att inte veta för mycket om i förväg. Men det säger mycket att en novell av John Ajvide Lindqvist ligger i botten: Låt den rätte komma in i småstadstappning. Balanserar utsökt mellan äckel och attraktion, humor och fasa, vara utstött och hitta hem. Eva Melander och Eero Milonoff är övertygande – och explosivt sexiga – i huvudrollerna.
3
Hölmö nuori sydän. I ett nästan för digert utbud inhemsk film är Selma Vilhunens mest efterlängtad. Om två femtonåringar, Kiira och Lenni, i östra Helsingfors vars enkvällsgrej slutar i graviditet. När Lenni säger att han inte vet hur han ska bete sig som en vuxen man svarar hans granne vänligt: ”Ingen vet”. På ett nästan antropologiskt sätt mutar Vilhunen in områden för finsk film: flickkultur, klass, sviktande föräldraansvar (kan deras egna slafsiga föräldrar vara en orsak till att unga inte vill skaffa barn längre?). Bilden av främlingsfientlighet känns inte lika noggrant iakttagen, trots att den är viktig att skildra i dagens Finland. En lite för enkel men varmhjärtad ungdomsfilm.
4
Amatörer. Gabriela Pichler (Äta, sova, dö) har i sin andra film fått skrivhjälp av Jonas Hassen Khemiri. Filmen behandlar hans favoritteman – gränsen mellan fiktion och verklighet, kampen om vem som får berätta historien, hur slå sönder gränsen mellan publik och konstnär/konstverk. Amatörer är en mild komedi om Lafors, en liten ort i södra Sverige som vill göra en reklamfilm för att locka till sig ett tyskt lågprisvaruhus. Det blir två: kommunens egen idealiserade reklam på fem minuter och två högstadieflickors råa version på över fem timmar. När filmerna visas på stans enda biograf
hyllas vanliga människors glädje i att se sina liv bli film, nästan med vibbar av Cinema Paradiso eller Agnès Vardas Visages, villages.
5
Euphoria. Lisa Langseth regisserar igen Alicia Vikander i ett svärtat drama om systerskap och att välja sin död. Eva Green och Vikander är porträttlika som den ansvarstagande storasystern på sitt yttersta och den själviska lillasystern/konstnären som satsat på att överleva barndomen. Charlotte Rampling spelar deras vårdare på det utsökta boutique-eutanasihotellet därifrån patienterna checkar ut för gott. Alla är vi patetiska och livet utan en syster oändligt ensamt.
6
The Swan. Kompromisslös isländsk debutfilm om nioåriga Sól som skickas i väg över sommaren till en släktfarm på landsbygden. Där får hon lära sig rida, slakta och på tok för mycket om vuxna människors förtigna, förvridna relationer. I de karga landskapen söker hon sig till Jón, en vuxen på gården som precis som hon tycker mera om ord än människor. Inte en ungdomsfilm utan sorgligt och sant om hur få som försöker komma underfund med vem de är – och hur snabbt det blir för sent.
7
Westwood: punk, icon, activist. Lorna Tuckers dokumentärfilm är uppfriskande, för modeskaparen Vivianne Westwood är en frispråkig kvinna med en mission: ”Jag har alltid velat göra kläder för riddare: för action och att engagera sig i saker”. Närmast ökänd sedan hon och Malcolm McLaren startade punken säger hon i dag: ”Vi trodde vi attackerade systemet, men utgjorde bara en distraktion”. McLaren blev hon intellektuellt uttråkad på (han läste aldrig böcker) men hon har hittat
andra kreativa typer, som den unge österrikaren Andreas som hon lever och ritar kläder med. Men fortfarande är hon radikal: som klimataktivist eller när hon tittar på sina nya plagg och säger ”Det där är skit”. En lika sevärd dokumentär om en arbetarklassunge som chockade systemet är McQueen, om Alexander McQueen.
8
Generation Wealth av fotografen Lauren Greenfield, handlar om besattheten av status, pengar, utseende och kändisskap som har tagit över den amerikanska drömmen: toxisk kapitalism. Greenfield har i 25 år dokumenterat till vilka ytterligheter människor är beredda att gå: skönhetsoperationer, porrstjärnor, fallna finansmän och surrogatmammor. Hon vänder också kameran mot sig själv och sin egen arbetsnarkomani.
9
Bombshell: The Hedy Lamarr story. Lamarr var förebild för både Snövit och Catwoman och ansågs vara Hollywoods vackraste filmstjärna. I hemlighet var hon judisk flykting från Österrike och vetenskapskvinnan som på fritiden uppfann ”frekvenshoppande”, tekniken som ligger till grund för wifi och internet. Alexandra Deans dokumentär är gammalmodig men historien suverän.
10
Girl.I Lukas Dhonts debutfilm vill femtonåriga Victor bli Lana och prima ballerina. Trots begåvning, en underbar far och en stöttande omgivning är pressen hård. Den klassiska balettens krav på disciplin, att uthärda och att tvinga in sin kropp i en mall passar även för historien om könskorrigering. Smärtan och obekvämheten bär över till åskådarens kropp.