Jim Pembroke turnerar igen
Det har gått 50 år sedan den finländska progressiva rockens storband Wigwam grundades. Jubileet firas med spelningar på hemmaplan. Wigwams sångare Jim Pembroke kan blicka tillbaka på händelserika decennier i musikvärlden.
Sångaren Jim Pembroke är numera bosatt i Kansas City i USA och han har mycket att berätta om Wigwams 50-åriga historia. Wigwams gamla album är samlarobjekt och det finns ett stort intresse för bandet bland yngre generationer som inte var födda när bandet startade. Alla Wigwams spelningar i höst är slutsålda. Pembrokes tankar går tillbaka till starten 1968.
– När vi möttes för 50 år sedan, det vill säga jag, Ronnie Österberg, Mats Huldén och Vladimir Nikamo var planen att skriva låtar för ett album som skulle ges ut nästa år. Det fanns ingen garanti för att producenten och skivbolagschefen för Love Records, Henrik Otto Donner, hade pengar för att spela in en skiva i Finnvoxstudion i Sockenbacka. Men det blev möjligt och vi spelade in skivan, men det fanns inte pengar för att trycka mer än 500 exemplar. Vi ritade själva 400 konvolut. Om någon då hade sagt att albumet blir ett samlarobjekt om 50 år hade jag betraktat personen som helt galen, säger Pembroke när HBL når honom i Kansas City.
Originalet säljs för stora pengar
Albumet Hard N’ Horny innehöll fristående låtar på A-sidan och rockopera på B-sidan. På auktionssajten huuto.net finns originalutgåvan av albumet till salu för 1 200 euro.
– Jag var inspirerad av Beatles Sergeant Pepper. Det blev Henry’s story som är en rockopera. Men hade jag vetat att Remu Aaltonen hette Henry i förnamn eller att Otto Donner hette Henrik i första namn hade jag tänkt om. Den enda Henry jag kände till var en bråkstake, Henry McCullogh, i min skola i tonåren i London. När Jukka Gustavson kom med fick vi ett fint djup i bandet och det var Jukkas förtjänst att albumet blev en så helgjuten helhet, säger Pembroke.
Wigwams repertoar i höst består av många gamla klassiker som Grass For Blades, Just My Situation och Lost Without A Trace och förstås hiten Freddie Are You Ready.
– Det känns oerhört fint att intresset för oss är så stort. En styrka har varit att varje Wigwamalbum låtit olikt det föregående. Jag vill också lyfta fram Love Records chefstrio Atte Blom, Otto Donner och Chrisse Schwindt. Utan deras fickpengar hade Wigwams karriär snabbt tagit slut. De såg till att vi hade pengar till spårvagnsbiljetten och att vi fick lite mat för dagen, säger Pembroke.
Ett band med många språk
Kärleken förde Jim Pembroke till Finland på 1960-talet. Som britt var det ovanligt att vistas i Finland på den tiden. Wigwam har alltid varit ett band med många språk och svenskan har utgjort ett starkt inslag då många bandmedlemmar haft eller har svenska som modersmål.
– Min första kontakt med Finland och det finska språket var Bibeln på finska på ett vandrarhem och till den fanns en översättning på engelska. Då snappade jag upp finskan, som blev bättre med tiden och så tittade jag på teve. Wigwams språk var ofta svenska, men jag kände mig inte utanför. Och jag visste ju viktiga ord som smörgås och korvkiosk på finska. Det fungerade ganska bra.
Wigwams karriär pekade spikrakt uppåt och albumet Nuclear Nightclub, som utgavs 1975, blev en succé som noterades utanför Finlands gränser. Albumet spelades in med den andra sammansättningen som sattes ihop efter att den första hade splittrats. Wigwam hade kontrakt med brittiska skivbolaget Virgin Records och allt såg bra ut för
ett internationellt genombrott. Uppföljaren Lucky Golden Stripes and Starpose spelades in i en studio i en herrgård på den brittiska landsbygden 1976. På herrgården vistades många musiker och Pembroke spelade
biljard mot blueslegenden Alvin Lee och schack mot gitarristen Link Wray.
– Jag har nyligen fått veta om en klausul i kontraktet som krävde att vi skulle finnas i faggorna, det vill säga bo i England och hela tiden vara tillgängliga och närvarande för spelningar och marknadsföring. Om någon hade berättat det här för mig hade jag lobbat hårdare för att vi skulle ha stannat kvar. Vi borde ha gjort fler spelningar i brittiska övärlden. Problemet var att vi hade levt 24 timmar i dygnet i 6 veckor på en herrgård som var utrustad med ett kök med kockar som serverade oss gourmetmat i vackra Oxfordshire. Vi var ganska trötta och ville åka hem till flickvänner, barn och fruar. Det påverkade mycket. Men jag tror att om vi hade stannat i England så hade bandet kanske splittrats och en del av medlemmarna blivit kvar.
Bandet röstade
Bandmedlemmarna hade en intern omröstning om sin framtid. Pembroke berättar att han röstade för att stanna i England utan att han visste om klausulen i kontraktet.
– Jag tillhörde minoriteten som förlorade 2–3 i omröstningen. Vi återvände till Finland. Jag tror att den moraliska läxan i den här episoden är att om du ska leva ett lugnt och härligt familjeliv ska du inte bli medlem i ett rockband – sök ett annat jobb. Att vara rockmusiker är inget normalt jobb. Att vi inte slog igenom grämer mig inte. Livet är fullt med toppar och lågvattenmärken. Och det kan hända att om vi hade stannat kvar i England skulle jag inte göra turnén i september i Finland. Jag tror att den moraliska läxan i den här episoden är att om du ska leva ett lugnt och härligt familjeliv ska du bli inte medlem i ett rockband – sök ett annat jobb. Att vara rockmusiker är inget normalt jobb. Att vi inte slog igenom grämer mig inte. Livet är fullt med toppar och lågvattenmärken. Och det kan hända att om vi hade stannat kvar i Eng-
land skulle jag inte göra turnén i september i Finland.
Lucky Golden Stripes and Starpose sålde dåligt, vilket ledde till att Virgin Records intresse för bandet avtog. Dark Album som utgavs i december 1977 blev bandets svanesång, även om Wigwam sporadiskt fortsatte med spelningar tills den slutliga upplösningen år 1979. Sedan 1991 har Wigwam med kortare och längre pauser fortsatt att uppträda och ge ut nytt material.
Spelar in i Kalifornien
Jim Pembroke har slagit ner sina bopålar i USA där det senaste soloalbumet If the rain comes spelades in tillsammans med finländska musiker. Men om Pembroke stannar för gott vet han inte ens själv.
– Jag tror inte att någonting är permanent. Det enda jag vet är att jag ska spela in nytt material i Kalifornien senare i höst tillsammans med vänner. Jag måste väl ha en omröstning för mig själv om var jag ska vara härnäst.
Pembroke har inte övergett Finland och det är många saker som han saknar.
– Jag saknar Borgbackens nöjesfält, att äta strömming med potatismos på Sea Horse eller munk med kaffe på Salutorget. Jag älskar att åka ut till Sveaborg. Men jag saknar också många musiker som jag haft förmånen att spela med. Pekka Pohjola, Albert Järvinen, Edward Wesala och Ronnie Österberg. Med de här herrarna blir det inga fler konserter för mig eftersom de är döda, men deras musikaliska insatser stannar i mitt minne för evigt, säger Pembroke.