Blod, porr och propaganda är det bästa som hänt på väldigt länge
Amanda Kauranne med arbetsgrupp granskar folkmusiken med feministiska glasögon och resultatet är lysande. Recensenten är eld och lågor.
Det bästa som hänt inom det finländska folkmusikfältet på mycket länge. Så kort kunde jag kvittera konsertserien Verta, pornoa ja propagandaa jumalauta!, som med folkmusikens medel utforskar tabubelagda teman ur feministisk synvinkel.
Efter en suggestiv inledningskonsert kring temat blod och den både karnevalistiska och tragiska djupdykningen i kvinnans sexualitet ägde i tisdags den tredje konserten rum – en guidad tur genom Finlands historia kring temat propaganda. Estetiska ideal, kvinnogymnaster, hemmafronten, en rejäl dos sprängstoff passerar revy. Ett fantastiskt omsorgsfullt programblad förser den som vill veta mera med exakta uppgifter om var varenda text och melodi kommer ifrån – folkmusikerns forskargrepp som bäst.
Man kastas mellan gråt och skratt, mellan småfnissande och rena chocken. Sånger radas upp som jag inte ens visste att existerade, än mindre någonsin hört framföras. Vad sägs om Smålottornas sång, en kuplett om soldatbruden och en färgstark Mannerheimvisa? För att inte tala om den bombastiska Suomen valta, som till tonerna av tyska nationalsången målar upp ett Storfinland som sträcker sig ända till Onega i öster. Och oj, det är säkert första gången jag hör någon öppet utmana professor emeritus i folkmusik Heikki Laitinen och hans åsikter.
Samisk närvaro berör
Men det handlar inte om någon knastertorr historielektion, den konstnärliga nivån är på topp. Projektledaren Amanda Kauranne behärskar allt från gråtkväden till rap. Denna gång imponeras jag speciellt av Susinarttujen valssi – kontrasten mellan hennes milda melodier till horribla texter om kvinnliga rödgardister som bör utplånas likt varbölder är magisk. Också de andra i arbetsgruppen är imponerande. Ingen håller sig enbart till sin läst utan till exempel intensiva slagverkaren Minna Koskenlahti visar sig vara en suverän sångerska och scenartist, medan dansaren Sini Siipola också sjunger utmärkt. Finfina sångerskan och multiinstrumentalisten Helmi Camus solonummer hörde igen till de rent musikaliska höjdpunkterna.
Denna gång kompletteras arbetsgruppen med Hildá Länsman, vilket speciellt belyser samefrågan. Hildás jojk går genom märg och ben. Vilken kraft, vilken självsäkerhet – speciellt som man inser att det inte är länge sedan samisk härstamning snarast var något att skämmas över. I vissa sånger sitter Länsman tyst och orörlig, över hela hennes kropp står det skrivet att hon inte har någon plats i den officiella finländska historieskrivningen.
Jag blir också djupt rörd av att ovannämnda Suomen valta försetts med en extra vers på samiska. Hur många finländare har någonsin konfronterats med en samisk text, än mindre stämt upp i allsång på samiska? (Var blev svenskan vid denna historielektion, undrar ni kanske. Den förekommer i några väl valda repliker.)
Också dagsaktuellt innehåll får plats. Argumenten från 1970-talet om att kvinnans uppgift är att föda barn låter bekanta än i dag, och abortfrågan är minst sagt på tapeten. Även dagens partipolitik och republikens president får sina slängar av sleven. Jag kan inte låta bli att tänka på spanska rapparen Valtònyc som nyligen dömts till flera års fängelse för frispråkiga politiska texter. Men bara en försynt undran – har De gröna verkligen ingen riktigt pinsam slagdänga man kunde ha lyft fram här?
Jag ser fram emot konsertseriens avslutande del i november och hoppas på många framföranden av konsertserien som helhet. Det grundliga arbetet som resulterat i den här serien skulle också gärna få utmynna i en bok. Konsert nr 3 Propagandaa ges ytterligare två gånger 20–21.9. Konsert nr 4 Jumalauta ges i Kulturkyrkan i Sockenbacka 16–18.11.