Det sorgliga tiggeriet

Viktor Rydberg, författaren till Tomten och andra julanknutna texter som Gläns över sjö och strand, gav efter en bildningsresa till Italien 1874 sin syn på tiggeripinan som pågick i Rom. Tiggarskrået påhejades då av det katolska prästerskapet som utnyttjade tiggarna till att folk skulle döva sina samveten med att göra goda gärningar.

Den förste romare jag mötte, var en tolvårig gosse, klädd i sliten hatt och ett klädesstycke af oviss färg, draperat som kappa. ... Under de första dagarna rörs man djupt af deras sorgsna bedjande: »Jag dör af hunger», vilket ljuder så trovärdigt, även när det kommer från ungdomar med kinder, feta och blomstrande som barockens kyrkoänglars ...

Så skrev Rydberg och skämdes över sina landsmän, som kunde gå förbi en arm stackare utan att varken se eller höra honom.

Som jag, då jag med nyfylld matkasse i handen som en stel saltstod går förbi den rumänska tiggaren där hon vid affärspalatset sitter på gatans släta gångbana. Hon kryper ihop, drar de slitna skorna under den granna kjolen, skakar med nariga händer en pappersmugg med några få slantar i och tävlar om uppmärksamhet med löpsedlarna som påminner oss om en värld där rätt titel och tillräckligt mycket pengar kan köpa vad som helst.

När hon, som i sitt hemland är utsatt för fattigdom och förtryck, försöker möta min blick skakar jag ofta irriterat på huvudet och ser bara tiggaren. Jag ser inte henne som kanske längtar hem till Transsylvaniens mörka berg. Till sin by där bergen blånar. Ibland rörs jag ändå av hennes sorgsna uppenbarelse och ger en slant för att döva mitt samvete.

Jag mötte samma bedjande blick redan på 1970-talet i Rom. När blek decembersol lyste över den eviga staden satt unga rumänska tiggarkvinnor utanför barockkyrkorna med sovande drogade barn i famnen. Barn med vackert tecknade munnar och mörka ögonfransar skulle vädja till folks känslor.

Nu samlas kvinnor med bylten och sjabbiga rökande män från samma land utanför järnvägsstationen här. Kvinnorna, de som får nöja sig med livets smulor, sitter vid varje gathörn i city och låter fattigdomen falla som en mörk skuggbild över vår blomstrande stad. I Europa växer fattigdomen, som en följd av den ojämna fördelningen av rikedomar, och klyftorna mellan rika och fattiga ökar.

Och den fattigdomen har inget att göra med den katolska kyrkans 1800-talsmotto att man ”... för en soldo skulle slippa skärseldens plågor”.