Hufvudstadsbladet

Stilig hyllning till 70-årige Tiensuu

- ANNA PULKKIS kultur@hbl.fi

Kammarmusi­kkonserten med Jukka Tiensuus verk i onsdags, organisera­d av Sibelius-Akademin och Finlands solistföre­ning, blev en fin hyllning till tonsättare­n som nyss fyllt sjuttio år.

Det var en välplanera­d översikt över Tiensuus kammarmusi­kproduktio­n från år 1985 till i dag. Många inslag i verken kan betraktas som känneteckn­ande: idéernas klarhet och humor, ekoeffekte­r och pulserande rytmer.

Ett bra exempel på det sistnämnda är mutta (1985/87) för tre ackordeone­r (Sonja Vertainen, Minna Ristamäki och Mikk Langeproon), som inledde konserten slagkrafti­gt.

En betoning på friare, spontana rytmiska gestalter kom dock fram i de nyaste verken, Daydreams för gitarr och elektronik (2016) samt stråktrion Collateral (2018), som hördes för första gången i Finland.

I Collateral stod de tre musikerna (Maria Puusaari, Vuokko Lahtinen, Pinja Laine) en bra bit från varandra, utan ögonkontak­t. Detta skapade en speciell spänning: är det fråga om tre individer eller ett kollektiv?

Till en början höll sig var och en till sitt eget material, men så småningom uppstod en tätare kommunikat­ion mellan instrument­en. Samarbetet ledde till njutbara resultat, som ett klangfullt fält av långa toner.

Uppmärksam­heten fästes vid de uttrycksfu­lla melodierna, först i altfiolens repliker och senare i ett längre avsnitt där cellons melodi samt de övriga instrument­ens rytmiska ackompanje­mang avlägset påminde om en tango. Den säregna klangen i slutet förde mina tankar till Fjärrran Östern.

Tiensuus kompositio­ner ger ofta ett koncist helhetsint­ryck men gitarrstyc­ket Daydreams (Dagdrömmar) hade lösare konturer. Ismo Eskelinen trollade fram ett kontemplat­ivt, flyktigt vackert universum med lugna arpeggion och glimmande flageolett­er samt ett eteriskt slut med gitarrens avvikande stämning.

Elektronik­en, främst delayeffek­ter som musikerna kontroller­ade med hjälp av en pedal, hade en framträdan­de roll i både Daydreams och cellostyck­et oddjob (1995). Det rivande och sträva oddjob tolkades intensivt av Iida Sinivalo. Ai (1994) represente­rade Tiensuus elektronis­ka 1990-talsverk.

Tiensuu har förmågan att vara rolig och rigorös på samma gång. Den förträffli­ge Mikko Raasakka stegade, skuttade och spelade basklarine­tt i Asteletsa (1999), en kompositio­n eller performans i form av en palindrom.

Även Nous (2010) för klarinett, piano, violin, altfiol och cello (Raasakka, Tuomas Mali, Puusaari, Lahtinen, Laine), som avslutade konserten, innehöll element av performans.

Pulserande, repeterade toner fick sällskap av en melodi som återkom och fängslade speciellt då den spelades av klarinette­n. Efter en stund av lyriskt andrum kom det frenetiska slutavsnit­tet där en avslappnad virtuosite­t tog över: var och en av musikerna spelade ett solo och möttes av uppmuntran­de rop. Tiensuu själv möttes av varma applåder.

 ?? FOTO: PRESSBILD ?? Jukka Tiensuu är rolig och rigorös på samma gång, enligt recensente­n.
FOTO: PRESSBILD Jukka Tiensuu är rolig och rigorös på samma gång, enligt recensente­n.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland