Stilig hyllning till 70-årige Tiensuu
Kammarmusikkonserten med Jukka Tiensuus verk i onsdags, organiserad av Sibelius-Akademin och Finlands solistförening, blev en fin hyllning till tonsättaren som nyss fyllt sjuttio år.
Det var en välplanerad översikt över Tiensuus kammarmusikproduktion från år 1985 till i dag. Många inslag i verken kan betraktas som kännetecknande: idéernas klarhet och humor, ekoeffekter och pulserande rytmer.
Ett bra exempel på det sistnämnda är mutta (1985/87) för tre ackordeoner (Sonja Vertainen, Minna Ristamäki och Mikk Langeproon), som inledde konserten slagkraftigt.
En betoning på friare, spontana rytmiska gestalter kom dock fram i de nyaste verken, Daydreams för gitarr och elektronik (2016) samt stråktrion Collateral (2018), som hördes för första gången i Finland.
I Collateral stod de tre musikerna (Maria Puusaari, Vuokko Lahtinen, Pinja Laine) en bra bit från varandra, utan ögonkontakt. Detta skapade en speciell spänning: är det fråga om tre individer eller ett kollektiv?
Till en början höll sig var och en till sitt eget material, men så småningom uppstod en tätare kommunikation mellan instrumenten. Samarbetet ledde till njutbara resultat, som ett klangfullt fält av långa toner.
Uppmärksamheten fästes vid de uttrycksfulla melodierna, först i altfiolens repliker och senare i ett längre avsnitt där cellons melodi samt de övriga instrumentens rytmiska ackompanjemang avlägset påminde om en tango. Den säregna klangen i slutet förde mina tankar till Fjärrran Östern.
Tiensuus kompositioner ger ofta ett koncist helhetsintryck men gitarrstycket Daydreams (Dagdrömmar) hade lösare konturer. Ismo Eskelinen trollade fram ett kontemplativt, flyktigt vackert universum med lugna arpeggion och glimmande flageoletter samt ett eteriskt slut med gitarrens avvikande stämning.
Elektroniken, främst delayeffekter som musikerna kontrollerade med hjälp av en pedal, hade en framträdande roll i både Daydreams och cellostycket oddjob (1995). Det rivande och sträva oddjob tolkades intensivt av Iida Sinivalo. Ai (1994) representerade Tiensuus elektroniska 1990-talsverk.
Tiensuu har förmågan att vara rolig och rigorös på samma gång. Den förträfflige Mikko Raasakka stegade, skuttade och spelade basklarinett i Asteletsa (1999), en komposition eller performans i form av en palindrom.
Även Nous (2010) för klarinett, piano, violin, altfiol och cello (Raasakka, Tuomas Mali, Puusaari, Lahtinen, Laine), som avslutade konserten, innehöll element av performans.
Pulserande, repeterade toner fick sällskap av en melodi som återkom och fängslade speciellt då den spelades av klarinetten. Efter en stund av lyriskt andrum kom det frenetiska slutavsnittet där en avslappnad virtuositet tog över: var och en av musikerna spelade ett solo och möttes av uppmuntrande rop. Tiensuu själv möttes av varma applåder.