Hejdlös skildring av omänskliggörande arbete

Boots Rileys Sorry To Bother You är en av pärlorna på helgens Kärlek & Anarki-festival. Det är en surrealistisk komedi på temat kapitalism, så långt det går att komma från dyster socialrealism.

Även om Jasper Pääkkönen och ”Finland uppmärksammat i världen”-effekten (plus en mycket större produktions- och marknadsföringsbudget) gjort att filmen BlacKkKlansman väckt avsevärt större uppmärksamhet här i Finland, är den inte det enda exemplet på afroamerikansk talang på båda sidor om filmkameran som det senaste året bjudit på. Personligen finner jag rapmusikern, aktivisten och nu också den debuterande filmregissören Boots Rileys (känd från bland annat hiphopgruppen The Coup) samhällskritiska komedi Sorry To Bother You ännu intressantare.

Filmen, som har Finlandspremiär på Kärlek & Anarki-festivalen under veckoslutet, är en surrealistisk komedi med väl avvägda inslag av såväl existentiell som rent grotesk skräck. Den är dynamisk, slipad och estetiskt tilltalande och deta trots att det uttalade temat är kapitalism. Samhällskritiskt är vi så långt man kan komma från dyster socialrealism.

Telefonförsäljare spårar ur

I den alternativa version av Oakland, Kalifornien där vi befinner oss är realismen snarare magisk. Handlingen är ett exempel på samma uppenbara talang och entusiasm för historieberättande som man kan stöta på i The Coups gamla låttexter. Historien sparkar i gång då Cassius ”Cash” Green (Lakeith Stanfield) lyckas få jobb som telefonförsäljare. Hans mål är att göra karriär, betala tillbaka försenade hyror och erbjuda sin flickvän, konstnären Detroit (Tessa Lynn Thompson) en sexigare och intressantare version av sig själv.

Men han befinner sig snart i en version av den amerikanska visstidsanställningsmarknaden som inte skiljer sig nämnvärt från verkligheten: där respekten för de anställda endast och enbart baserar sig på prestation och rivalitet uppmuntras genom selektiva privilegier. Allt för att undvika och sabotera den fackliga organisering och solidaritet som anställda som Squeeze (Steven Yeun) i hemlighet försöker få i gång på gräsrotsnivå.

Bristande solidaritet

Cash ställer sig först försiktigt positiv till solidaritetspolitiken men det börjar knaka i hans principer då han plötsligt avslöjar en oväntad talang hos sig själv. Då hans karriär tar fart för den honom plötsligt svindlande högt upp i hierarkin, där han till slut avslöjar en fasansfull hemlighet. Här, då vi ännu rör oss bland klichéer, drar jag i bromsen för att inte av misstag spoliera de myriader av komiska poänger som genomsyrar detaljerna i handlingen. Då de blommar upp liknar det mycket lite annat jag sett produceras av den samtida amerikanska filmindustrin.

Filmens estetik påminner om en musikvideo, på ytan realistisk men gradvis allt mer hyperestetiserad med såväl komiska som andra effekter. Humorn är svart utan att bli cyniskt bitter och genomsyrar handlingen på många nivåer: ett tränat öga snappar upp flera ordlösa vitsar gömda i den estetiska helheten. Man behöver inte heller vara någon utpräglad diy-modekonnässör för att njuta av andra detaljer som till exempel Detroits fantasifulla örhängeskollektion.

Debutantsyndrom

Med ett extra plus i kanten för något så sällsynt som en finaluppgörelse där åskådaren entusiastiskt och med rent samvete får heja på ”monstren” placerar sig Sorry To Bother You bland de bästa filmupplevelser jag haft på länge. Om jag ska anstränga mig för att hitta någonting att kritisera så lider filmen kanske av ett visst ”debutsyndrom”, där alltför många alltför bra idéer fått sjuda i en kreativ hjärna alltför länge innan de trängts in i en enda film där de alla inte har utrymme att lysa. Men det goda med det här är i så fall att vi kanske kan vänta oss fler filmer signerade Boots Riley i framtiden.