Stormrikt och skamlöst romantiskt
Crazy Rich Asians är en romantisk komedi med mycket hjärta lastad med läckra, svidande, kulturkollisioner. Därtill har huvudpersonerna en fantastisk personkemi.
Det vore ju märkligt ifall det ökade asiatiska inflytandet i världen inte också skulle ge utslag på filmfronten. Därav en strid ström av actionfyrverkerier som inte sällan har vägarna förbi de lokala metropolerna, om än närmast för att jämna dem med marken (till tonårsgossarnas stora förtjusning).
Men när Jon M. Chu (Justin Bieber´s Believe, Now You See Me 2) ger sig i kast med Kevin Kwans bästsäljare är det fråga om en helt annorlunda film; en romantisk komedi lastad med läckra, svidande, kulturkollisioner.
Inte nog med det: bortsett från Wayne Wangs The Joy Luck Club (1993) har man på den amerikanska västkusten sällan eller aldrig bullat upp med en ensemble där det asiatiska inslaget är normen, inte ett undantag.
Här möter vi de unga tu, Nick (Henry Golding) och Rachel (Constance Wu), bosatta i New York men nu på väg till Singapore för ett bröllop. Varför inte samtidigt passa på att träffa tjocka släkten, emedan Nick faktiskt är från Singapore.
Snorrik släkt
Det som ingen berättat för Rachel, till vardags matematikföreläsare vid universitetet, är att hennes pojkvän tillhör rikemanssläkten Young vilket är det närmaste man kommer kungligheter på det här hållet.
De facto talar vi om den tilltänkta arvingen till en miljardförmögenhet i den ädlaste av valutor: old money, gamla pengar. Frågan är hur Rachel, en Törnrosa för vår tid, passar in i bilden? Inte bara får hon med svartsjuka medsystrar att göra, på motstånd bjuder också Nicks mamma (Michelle Yeoh), en veritabel ”dragon lady”.
Crazy Rich Asians marknadsförs som en romantisk komedi och varför inte. Underhållande är den åtminstone, ibland även giftig och sarkastisk när det gäller den omgivande förmögenheten.
Är det inte collegepolaren Peik Lin (Awkwafina, bekant från Ocean’s 8) vars föräldrar tagit sina inredningstips från spegelsalen i Versailles är det möhippor och svensexor som i sin prålighet spårar ur. Eller som en släkting spydigt konstaterar efter att ha tagit del av prislappen för bröllopet (40 miljoner dollar!?): ”För oss metodister går gränsen vid 20 miljoner dollar”.
Traditionerna först
Men det som gör att filmen aldrig reduceras till blott sockervadd och lyxlirarpornografi – Madonnas- Material Girl på kinesiska har aldrig suttit så här bra – är de kulturellt spetsade slängarna som i kombination med diverse familjetraditioner gör att den dramatiska pregnansen hela tiden finns där.
Tänker inte minst på mamma Eleanor som under ett samtal med Rachel slår fast att ”du kommer aldrig att vara nog (för min son)”. Och på den punkten är det inte endast fråga om familjebakgrund – Rachel växte upp med sin mamma – utan också om det västerländska arvet.
På redig svenska: i stället för att jaga lyckan gäller det att sätta familjen, familjeföretaget och traditionerna först. Det oaktat har filmen så mycket hjärta att man på slutet gärna klämmer fram en tår eller två, i synnerhet som Nick Golding och Constance Wu bjuder på personkemi i den högre skolan. Ljuv musik är att vänta.