Lång väg till ekonomiskt beroende
Även om man sparar en stor del av sin inkomst tar det 20–40 år innan kapitalet blivit så stort att man kan leva enbart på avkastningen. Att bli ekonomiskt oberoende är en kittlande tanke, men inte alltid realistisk, säger experter.
I bloggar och diskussionsforum frodas drömmar om ekonomiskt oberoende, att kunna sluta jobba och leva enbart på kapitalinkomster. Men utan riskfylld hävstång i form av stora lån är det inte särskilt realistiskt. Att spara sig till ekonomiskt oberoende tar uppemot fyrtio år.
I bloggar och livsstilsmagasin frodas drömmar om ekonomiskt oberoende, att kunna säga upp sig från jobbet och leva på avkastning från placeringar. Det handlar inte nödvändigtvis om ett liv i lyx, utan snarare om att ta sig ur ekorrhjulet, förverkliga sig själv och ägna sig åt saker som gör en lycklig.
I somras berättade HBL om den ensamstående fembarnsmamman Kirsikka Antikainen som lämnade jobbet som 40-åring och sedan levt på kapitalinkomster. I intervjun berättar hon hur hon njuter av den frihet som ekonomiskt oberoende innebär: hon läser böcker, bakar och sköter om sina barn.
– Ekonomiskt oberoende är fullkomligt möjligt för alla normalfriska personer, oavsett kön eller familjeförhållanden, säger hon i intervjun.
Antikainen berättar om sitt liv i sin blogg. På nätet finns också en rad andra kända förmögenhetsbloggare som offentligt berättar om sin väg till ekonomiskt oberoende. I olika nätforum diskuteras till exempel hur stort kapital man tror sig behöva utifrån sin livsstil och sina mål. För vissa kan planen till exempel vara att flytta utomlands där levnadskostnaderna är lägre.
”Ha fötterna på jorden”
I en tid när stressen ökar och arbetslivet ställer allt högre krav är ekonomiskt oberoende en lockande tan- ke, men experter manar till realism.
– Köp inte drömmar som gör dig besviken, säger Sven-Eric ”Svenne” Holmström, fristående ekonomisk rådgivare i Karis.
I sin blogg behandlar Holmström ämnet och presenterar kalkyler som visar vilka uppoffringar som de facto krävs för att spara sig till ekonomiskt oberoende. Även om man sätter undan en betydande del av inkomsten varje månad tar det 20–40 år innan man kan leva enbart på avkastningar.
– Hur många kan på riktigt binda sig tiotals år till ett liv präglat av slavisk systematik, frågar sig Holmström.
Det finns förstås genvägar. Kirsikka Antikainen i HBL-intervjun har, liksom de flesta andra kända ekonomiskt oberoende profiler, byggt sin förmögenhet på bostadsinvesteringar. En vanlig strategi är att köpa många bostäder med lånade pengar och lita på att hyresintäkterna ska täcka lånekostnaderna. När den första bostadens säkerhetsvärde i banken tillåter så köper man nästa lägenhet och sedan nästa, hela tiden med stor skuld. Det här innebär dock stora risker och kräver god tur.
Enligt Holmström är det dessutom en illusion att kapitalinkomster inte skulle kräva arbetsinsatser. En stor aktieportfölj måste förvaltas med omsorg och att ha ett dussin hyresgäster innebär en hel del besvär. Alternativet är förstås att betala någon annan för att sköta jobbet, men då ska pengarna räcka till det också.
Enligt Holmström är det ett relativt nytt, men snabbt växande fenomen i Finland att tala om ekonomiskt oberoende som en sorts livsfilosofi. Han antar att det är en följd av en lång global högkonjunktur. Holmström säger att strävan efter att nå en bestämd nivå och sedan slå sig till ro skiljer sig från traditionellt aktiesparande, där utgångspunkten i regel är att kontinuerligt förkovra sitt kapital.
– Det finns många aktieplacerare som är framgångsrika, men de håller låg profil. För dem är placerandet mer en hobby, som samtidigt gör livet lite bekvämare.
Efterlyser tålamod
Sari Lounasmeri, vd på Börsstiftelsen, framhåller att de personer som i offentligheten profilerar sig som ekonomiskt oberoende hör till undantagen. Att med hjälp av stora lån samla på sig investeringsbostäder är inget hon rekommenderar.
– Om det här skulle vara en säker väg till framgång så skulle vi alla göra det, men riskerna är mycket stora. Det gäller alla placeringar som görs med lånade pengar.
I och för sig har hon ingenting emot att framgångsrika personers berättelser tjänar som inspiration för andra, så länge folk är medvetna om realiteterna.
– Om någon drömmer om att pensionera sig som fyrtioåring så är det ingenting jag vill kritisera, men jag tror att det är ganska få som på riktigt är beredda satsa fullt ut på det. Ekonomiskt oberoende är kanske mest ett spännande samtalsämne och en fascinerande tanke.
Hon tror att ganska få egentligen skulle bli lyckliga av att sluta arbeta vid 40, eftersom jobb handlar om så mycket mer än att försörja sig, till exempel om ett socialt sammanhang, rutiner och stabilitet i livet.
– Jag tror att strävan efter ekonomiskt oberoende handlar mer om känslan av att slippa tvånget att jobba, och inte att slippa jobbet i sig.
Ett av Börsstiftelsens mål är att främja värdepappersplaceringar. Lounasmeri konstaterar att finländarna är ett Lotto-folk, men hon skulle önska sig en ny sorts kultur med större tålamod och uthållighet.
– Vi är ett sparsamt folk, vilket naturligtvis är första steget. Att bygga upp en förmögenhet tar tid. Vill man att det ska gå snabbt blir riskerna också väldigt stora. Systematik och regelbundenhet är A och O, inte att man placerar enligt sina impulser.
Att frågan om ekonomiskt oberoende är i ropet just nu beror enligt Lounasmeri på att privatekonomiska frågor överlag diskuteras flitigare nu än för några år sedan – och inte enbart i termer av problem utan också möjligheter, drömmar och mål.
– En ny insikt är att man inte behöver vara född väldigt rik, utan faktiskt själv kan bygga upp en förmögenhet genom att spara och placera.
Att intresset för privatekonomiska frågor har ökat beror enligt Lounasmeri på en rad faktorer:
• För första gången i Finlands historia finns en växande grupp invånare som börjar ärva pengar. Hittills har nästan alla finländare startat med två tomma händer.
• Nollräntan har ökat intresset för andra sparformer än bankkontot, där folks besparingar i dag äts upp av inflationen och bankens avgifter.
• Den egna bostaden har av tradition varit finländarnas huvudsakliga placeringsobjekt, vilket också samhället har uppmuntrat genom skattelättnader på låneräntor. I takt med urbaniseringen fungerar strategin inte längre, utom i tillväxtcentra där bostadspriserna fortsätter uppåt. I avfolkningsbygder runtom i landet är risken däremot att ett hus inte är mycket värt, trots att ägaren kan ha satsat ett livs besparingar på att bygga det.
• Traditionellt har företagen i huvudsak skaffat finansiering från banker och stora institutioner. I och med nya EU-regler har också småspararna blivit en intressant grupp i sammanhanget, och flera företag har börsnoterat sig de senaste åren.
Realistiska mål?
Om ekonomiskt oberoende är utom räckhåll för de flesta, var ska då en vanlig småsparare sätta ribban? Holmström säger att finskans vaurastuminen är ett bättre mål för de flesta, det vill säga att långsamt och målmedvetet bygga på sitt kapital. För den som inte har stora summor att sätta undan och inte heller har tid och intresse att följa aktiemarknaden rekommenderar han regelbundet månadssparande och en passiv – och därmed kostnadseffektiv – förvaltning i indexfonder eller ETF:er (börshandlade fonder).
– Börjar man från noll är riskerna ganska små åtminstone de tio första åren. När summorna sedan växer kan det krävas ett större engagemang.
Vill man bygga upp en förmögenhet borde man enligt Holmström sikta på att placera minst 10, men helst 20 procent av nettolönen, vilket givetvis kan vara svårt om boendet slukar över hälften.
– Mycket hänger på vilka val man gör. Kan man sänka sin boendestandard och köra en äldre bil än grannarna så går det kanske lättare. Lönenivån inverkar förstås också på hur mycket man kan spara.
Enligt Lounasmeri är en realistisk förväntning att sparandet på sikt ska ge fler möjligheter i vardagen, men inte nödvändigtvis att det ska ske dramatiska förändringar i livet.
– För många kan sparande och placerande handla om att ha fler möjligheter när man går i pension och inkomsterna sjunker.
❞ Jag tror att strävan efter ekonomiskt oberoende handlar mer om känslan av att slippa tvånget att jobba, och inte att slippa jobbet i sig. Sari Lounasmeri